Recension

Guds djärvaste ängelKyrkan passande scen för lyrisk kraftmätning

Under strecket
Publicerad
Annons

Tack och lov för teater så man kommer iväg till kyrkan då och då. Just nu spelas Guds djärvaste ängel av Magnus Nilsson i Allhelgonakyrkan på Söder.
Valet av spelplats betonar verkligen titeln och dess metafor för poeten Edith Södergran. Pjäsen skildrar sommaren 1922 då hon under några euforiska och känslostormiga dagar träffar diktarkollegan Elmer Diktonius som rest till byn Raivola enkom för hennes skull.
Här möter en jaguar ett hallonsnår - för att beskriva dessa poeter via deras egna mytologier. Magnus Nilsson berättar om en två dagar lång passion fylld av blygsel och gudomlig inspiration. Båda vill uppslukas av den andra, båda spjärnar emot, rädda att mista sitt jag och sin unicitet, alla egna ord.
Allhelgonakyrkan är ett nationalromantiskt tempel byggt 1918 - mycket Skansen och Bergman, om man så vill. Bilden förstärks av folkmusik, utmärkt
framförd av Olof Misgeld. Själva spelet försiggår mest vid koret, även om Edith cyklar utmed altargången med fart och kläm. En vilstol, en livs levande rödstrimmig, lekfull katt, några resväskor. Allt inramat av en Thorvaldsen-Kristus och dessa enkla brädor som är själva kyrkan. Spelplatsen betonar också det försiktiga samtal med Gud om skapelsen som Edith för via blommor. ”Hallå, hallå” ropar hon då och då in i buketten men får inget svar.

Herr Diktonius reser till fröken Södergran för att möta en like, för att spegla sig och möjligen förstå sig själv. Magnus Nilsson fångar deras ensamhet, tvångsmässiga verbalitet och den rastlösa eufori som kännetecknar det finala stadiet av tuberkulosen. Pjäsen är en fantastisk dialog om poesi som uttrycksmedel, om kommunikation och kärlek. Texten är på en gång poetry-slam och jakten på ett solitt jag. Båda vill att den andra ska frälsa dem till kärlek, helhet - men båda värnar så om sina konstnärskap att det blir omöjligt.
Camilla Nyberg spelar Edith skir, vitklädd,
spröd och oerhört kraftfull. Så har hon ju ett körsbärsträd inom sig. Andreas Rodenkirchen låter Elmer Diktonius bli aningen mer obskyr under det bullriga, det politiskt radikala.

Annons
Annons
Annons