Recension

Kylie MinougueKylie ett svårslaget kraftpaket

Under strecket
Publicerad
Annons

När australiensiska Kylie Minogue 1987 dök upp i Londonstudion hos de dåvarande stjärnproducenterna Stock, Aitken & Waterman hade de glömt bort att hon hade bokat tid för samarbete och medföljande hitsingel. Snabbt fick trion slänga ihop en låt under lunchrasten, och det är den låten, I should be so lucky, som 20 år senare får bilda final när Kylie Minogue gästar Globen. Men innan dess har hon levererat en färgsprakande show i ett rasande tempo som borde ge Madonna kalla fötter.

Efter bara några sekunder in i öppningsblockets Can´t get you outta my head står det klart att detta inte är en spelning som tänker spara på krutet. Discon pulserar i dess fulla kraft medan Kylie i lila klänning dansar runt flankerad av dansare som ser ut som en hybrid mellan Daft Punk och ett gäng som länsat närmaste S&M-butik. Aningen märkligt är det dock att hon bränner ett av sina starkaste kort redan här i inledningen, men har man elva album i bagaget så finns det å andra sidan gott om strösslade discopraliner i påsen. Dekoren är överdådig och byter under kvällen skepnad så många gånger att den riskerar att stjäla fokus från musiken. Kylie själv lyckas byta kostym sju gånger och till höjdpunkterna kan räknas när hon i röd och slitsad klänning med matchande armémössa hissas ned från taket ridandes på en gigantisk, silverfärgad döskalle. Eller när hon agerar cheerleader omringad av gayglittrande rugbyspelare som formationsdansar. Visst är det camp, men likväl kul.

Annons
Annons
Annons