SvD-intervju 2009: Kvinnornas räddare lever på hoppet

Redan som liten pojke ville prästsonen Denis Mukwege läka i stället för att bara be. Därför jobbar han i dag som gynekolog i krigets Kongo-Kinshasa, där hans klinik varje dag tar emot nya kvinnor som trasats sönder av det ökande sexuella våldet. SvD träffade den lågmälde doktorn när han besökte Stockholm för att ta emot Olof Palme-priset.

Under strecket
Publicerad
Denis Mukwege.

Denis Mukwege.

Foto: Jurek Holzer
Annons

Vi möter Denis Mukwege i Sidas lokaler i centrala Stockholm, där han senare på dagen ska hålla ett föredrag. På väggarna hänger en utställning med stora porträtt föreställande kvinnor med nollställda ögon. Under bilderna korta beskrivningar av livsöden: Det knackade på dörren mitt i natten och helvetet inleddes. Händer bakbands. Gruppvåldtäkter i skogen, inför barnen, ovanpå den förtvivlade maken. Utsatthet, tortyr, hiv, mentala minnesbilder som aldrig tvättas bort. Och så skammen. Skammen som leder till total ensamhet och utfrysning.

Sådana här öden och värre därtill är vardag för Denis Mukwege. Nu sitter han i en fåtölj i Sidas bibliotek, iklädd svart kostym, röd slips och en brosch som uppmanar till ett slut på det sexuella våldet i Kongo-Kinshasa. Men Denis Mukwege nöjer sig inte med broschbudskap. Han ser det som sitt kall i livet att hjälpa hemlandets kvinnor.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons