Recension

Andrée och mannen med de kärleksfulla stenögonenKvinnorna säger det mest sanna

MÄSTERVERK Den tyske regissören Fassbinder är modell för den karismatiske regissören Ivar i Eva Engströms roman från 1984, som nu ges ut på nytt. Hon omformar det självbiografiska stoffet och skapar ett motvåld mot tillvarons råhet. Det är komiskt, grymt och vackert, skriver Carl-Johan Malmberg.

Publicerad
Annons

Hur många vet vem författaren Eva Engström är? Ändå är hon en av vår litteraturs mest egenartade röster, med fem böcker bakom sig sedan debuten ”Att vända sig om när någon ropar” 1974. Ett par år senare kom ”Marianas kniv”. Här finns Engströms grund­tematik: en ung kvinna möter likgiltighet och kränkningar, framför allt från männen, men skildras ändå aldrig som passivt offer; ett fiktivt rum, både småstadsaktigt instängt och liksom oändligt, labyrintiskt, utan trygga fästen; och de bisarra sociala spelen som åskådliggörs i halsbrytande språkliga förtätningar.

I novellsamlingen ”Ett besök” från 1997 drev Engström stilens kompression längre än kanske någon annan i svensk samtids­litteratur; resultatet blev lika lysande som gripande. Engströms berättelser handlar ofta om våld mellan människor, fysiskt men framförallt psykiskt. Men det finns i så fall också ett motvåld hos henne själv, ett försvar mot tillvarons råhet; i sin stil skär hon bort allt onödigt. Det är komiskt, det är grymt, det är vackert.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons