X
Annons
X

Gösta Werner: Kvinnor pionjärer i svensk filmkritik

Läs mer om Streckare från 100 år

Det var framförallt kvinnor som var den svenska filmkritikens pionjärer. Till dem hörde SvD:s Quelqu’une som en av förgrundsgestalterna. Hon var den första recensent som gick in för att lära sig mera om detta nya medium. Ämnet behandlas i en doktorsavhandling från Uppsala.

undefined

År 1912 är ett viktigt gränsår för svensk film. Då har AB Svensk Filmindustris föregångare, AB Svenska Biografteatern ("Svenska Bio") på vintern flyttat från Kristianstad till Stockholm och under ledning av sin klarsynte och energiske chef Charles Magnusson etablerat sig i stor, konkurrenskraftig stil. Man har byggt en för den tiden mycket modern filmateljé på Lidingön och inrett ett modernt filmlaboratorium i vindsvåningen till Malmskillnadsgatan 54.

Charles Magnusson har samtidigt insett att en svensk filmproduktion, som skall ha någon framtid inom- och utomlands, måste ha starka, produktiva krafter i spetsen. På våren 1912 engagerar han därför med kort mellanrum Victor Sjöström och Mauritz Stiller.

Sjöström och Stiller skriver, spelar och framför allt regisserar film, envist och outtröttligt i en fyra år lång upptakt till vad som senare skall komma att kallas den klassiska svenska stumfilmen, d.v.s. perioden från Sjöströms "Terje Vigen", 1916–17, till och med Stillers "Gösta Berlings saga", 1923–24. Allt som allt utgör dessa sedermera "klassiska" svenska filmer inte mer än ett drygt 20-tal, men deras rykte och betydelse för dåtida film blev oerhört stora.

Annons
X

Visst fanns det svensk film före 1912, men det året är den svenska filmproduktionens verkliga födelseår.

Men 1912 är också i andra avseenden ett gränsår för filmen i Sverige. Inte minst gäller detta dagstidningarnas bevakning av nya filmer och andra företeelser inom biograf- och filmområdet.

Före 1912 förekommer ingen filmkritik, endast sporadiska notiser som någon gång omnämner ett biografprogram men nästan aldrig filmskådespelare och aldrig regissörer. Notiserna är redaktionella och osignerade.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Men från 1912 förekommer ett och annat, i början vanligen kritiskt eller nedlåtande noterande av innehållet i ett biografprogram, och då nämns ibland t.o.m. en eller annan skådespelerska som Asta Nielsen, den tidens stora filmtragedienne. Victor Sjöström och Mauritz Stiller får visserligen se sina filmer noterade i tidningarna men i början ofta utan att de själva nämns.

En av de första som inte regelbundet men likväl oftare än andra journalister vid denna tid, intresserar sig för film är den legendariske Set Poppius, som även envist signerar sina reportage eller recensioner, nu med signaturerna P-s, Pius eller den i hans fall kortlivade signaturen Glokar.

Eljest är det damer, som är pionjärer på detta område. Det är främst deras förtjänst att filmen långsamt börjar växa in i det allmänna medvetandet.

Först på plats är teaterrecensenten Vera von Kraemer, Hjalmar Brantings styvdotter, som började recensera film redan 1909, fastän hon de första åren fick betala biobiljetterna själv. Kanske det var därför som recenserandet blev något oregelbundet. (Hon började i Svenska Dagbladet men övergick snart till Social-Demokraten).

Den första som fick fast anställning som filmrecensent var emellertid en annan dam, Elsa Danielson, senare gift Jonason. Under sign. Marfa skrev hon regelbundet filmkritik i Dagens Nyheter under tio år, 1915–1925, och ansågs allmänt för en sträng kritiker.

Ibland sekunderades hon i samma tidning av en annan kvinnlig pionjär på området. Det var en av dåtidens mest betydande kvinnliga journalister, Elin Brandell, sign. Regan, gift med den legendariske Simon Brandell, som stått modell för Markel i Hjalmar Söderbergs romaner.

Den dåtida filmkritikens vedermödor har Marfa målande beskrivit: "Ett dussin premiärer på en kväll ibland. Springa från den ena till den andra, inte alltid hinna se hela programmet ens och så bums till redaktionen för att stuva ihop sin artikel i rivande fart och på ett minimalt utrymme."

Nå, så litet utrymme blev det nu inte efter hand. Stillers och Sjöströms filmer under den klassiska svenska stumfilmstiden fick minst lika mycket utrymme i spalterna som någonsin Dramatens eller andra ledande teatrars föreställningar.

För det sörjde främst tre andra damer, Gerda Marcus, Tora Nordström, senare gift Bonnier och Märta Lindqvist – alla tre i Svenska Dagbladet. Gerda Marcus skrev sporadiskt recensioner från 1913 under sign. Colibri men efterträddes efter hand av Tora Nordström, som skrev under sign. Souris. Märta Lindqvist skrev sina första recensioner 1916 under sign. Apropos. Så småningom kom filmrecenserandet i Svenska Dagbladet att så totalt domineras av damer med Märta Lindqvist i spetsen att de under några år vanligen undertecknade den samlade recensionsspalten med sign. Les trois, De tre.

En av dem var alltid Märta Lindqvist, som recenserade de viktigaste filmerna, de två andra växlade efter hand. När någon tillfälligt föll bort, försökte de två andra förvilla begreppen med att kalla sig Les deux.

Märta Lindqvist var den av dem som envisast höll fast vid filmrecenserandet, även sedan hon 1920 valt sin definitiva signatur: Quelqu'une. Hon var inte bara sträng och kritisk som Marfa. Hon var den första recensent som på allvar gick in för att lära sig mer om detta nya medium, som gång på gång visade sig mäktigt konstnärliga resultat och allt tydligare framstod som en helt ny och självständig konstart med helt andra uttrycks- och verkningsmedel än de traditionella konstarterna. Hon var en både skicklig och elegant skribent. Säkert var hon under 1910-talets slut och 1920-talets början den mest kvalificerade svenska journalist som skrev om film i svensk dagspress.

Märta Lindqvist gjorde våren 1924 en reportageresa till bl.a. Hollywood och redovisade den i ett antal resebrev i Svenska Dagbladet. De kom sedan ut i bokform, "Hos filmstjärnor i U.S.A." Trots sin lätta och lediga ton är det en av de första kvalificerade böckerna om film på svenska. Bland annat hade hon träffat Charlie Chaplin under inspelningen av den scen i "Guldfeber", där en björn kommer lufsande efter honom på den smala klippstigen, och själv sett vilka besvär den filmovane kanadensiske jättebjörnen ställt till med.

Erich von Stroheim hade låtit henne få direkta inblickar i hans dåtida kamp för att försöka rädda så mycket som möjligt av sin mastodontfilm "Greed". Han hade redan klippt ner filmen från ursprungliga 20 100 meter (c:a 9 timmars visningstid) till 12 600 meter (c:a 6 timmar), men bolagets order var obönhörlig: inte en meter över 3 000 meter, d.v.s. 2 timmars visningstid!

Nu blev som bekant Stroheims envisa kamp resultatlös. Bolaget tog slutligen filmen ifrån honom och lät en anonym professionell klippare ge filmen den angivna längden.

Märta Lindqvist slutade att skriva regelbundet om film 1925. Men då hade en ny generation av kritiker redan trätt fram. Nästan alla var män – kvinnornas pionjärinsats var förbi.

Till denna nya generation hörde bl.a. Bengt Idestam-Almqvist, sign. Robin Hood i Stockholms-Tidningen, och Herbert Grevenius, sign. Gvs och Panza i Stockholms Dagblad, senare Paul Block i bl.a. Bonniers Veckotidning och Veckojournalen. Där fanns den outtröttlige Sven Stolpe som skrev på en rad olika håll samt i Uppsala den unge filmentusiasten Thorsten Eklann, sign. Pir Ramek, som började i tidningen Upsala och senare övergick till Upsala Nya tidning. Till dem kom snart bl.a. Svenska Dagbladets Harald Hansen, sign. Hake, och Guido Valentin, sign. Henri, och senare den blivande filmregissören och producenten Lorens Marmstedt, sign. Siglon. Långt senare kom en annan sedermera aktiv filmman, numera filmprofessorn Rune Waldekranz, sign. Roderick.

Alltså idel herrar. Nej, en dam gjorde envist sin röst hörd i församlingen: Ellen Liliedahl, sign. Lill i Svenska Dagbladet.

Nu gled filmbedömningen och filmrecenserandet på ett självklart sätt in i den allmänna kulturjournalistiken. En film med ett intressant ämne, regisserad av en personlig och konstnärligt medveten filmskapare, fick efterhand lika stort utrymme och blev föremål för en lika kvalificerad och ingående bedömning som en motsvarande teaterpjäs eller nyutkommen bok.

Detta och många andra intressanta saker kan man läsa om i en ny doktorsavhandling från Uppsala. Den heter "Stumfilmen i Sverige – kritik och debatt" med underrubriken "Hur samtiden värderade den nya konstarten" och är författad av Elisabeth Liljedahl, som också försvarat den för doktorsexamen i estetik. Det är en tjock bok med mycken intressant och nöjsam läsning – och det är första gången som veterligt en doktorsavhandling är försedd med en reklamtext på baksidan.

Är det en spegel av filmvärldens reklamtänkande eller en ny tids sätt att i U68:s anda marknadsföra doktorsavhandlingar?

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X