Annons
X
Annons
X

Kvinnor och fotboll – en historia av förtryck

(uppdaterad)

Kritikerna har i alla tider sett damfotboll som en dålig kopia av herrfotboll. Jonny Hjelm blickar bakåt och spår att 2013 kan bli året då kvinnors fotboll slutligen accepteras som nationalsport.

Sveriges Pia Sundhage jublar efter att ha slagit in den avgörande straffen mot England i EM-finalen 1984.
Sveriges Pia Sundhage jublar efter att ha slagit in den avgörande straffen mot England i EM-finalen 1984. Foto: LARS JANSSON

I juli avgörs damfotbolls-EM i Sverige, det nu elfte i ordningen. Det första Europamästerskapet ägde rum 1984 och vanns av Sverige, inte helt oväntat, då man under många år ansetts vara damfotbollslandet nummer ett i Europa, och i världen. EM-guldet 1984 bärgades efter en spännande finalmatch borta mot England, EM-finalen spelades då som dubbelmöten. Matchen gick till straffläggning där dagens förbundskapten Pia Sundhage satte den avgörande straffen. Sundhage var tillsammans med spelare som Annette Börjesson och Ann Jansson dåtidens damfotbollsstjärnor. I dag heter de Marta Vieria da Silva, Lotta Schelin och Caroline Seger och har villkor som gör det möjligt för dem att satsa ordentligt på fotbollen. Det var annorlunda 1984, för att inte tala om hur det var för de allra första damfotbollspionjärerna. Men för att förstå damfotbollens historia måste också herrfotbollens historia tas med. Herr- och damfotboll är trots allt samma sport.

England är den moderna fotbollens vagga och mot slutet av 1800-talet spreds fotbollen till Sverige. Den första fotbollsmatchen mellan två svenska lag ägde rum 1892 i Göteborg och 1896 vann Örgryte IS den första SM-titeln. År 1910 fanns nästan 100 herrfotbollslag. Regionala motsättningar, resekostnader och organisatorisk oenighet bidrog till att det dröjde till 1924 innan Sverige fick en herrallsvenska. Herrfotbollen betraktades också inledningsvis som en kontroversiell verksamhet.

Det engelska ”sportfåneriet”, dit fotboll räknades, hade många kritiker. Den moderna idrotten uppfattades som fysiskt skadlig av Linggymnastikens företrädare och som en allvarlig konkurrent av folkrörelserna. Ungdomen antogs föredra att idrotta, eller se på idrott, framför att delta i nykterhets-, frikyrko- och arbetarrörelsens möten. Också allmänheten kunde ifrågasätta de engelska nymodigheterna. Fotboll betraktades enligt historikern Torbjörn Andersson som en ”synnerligen löjlig företeelse”, vilket bland annat resulterade i att ett herrfotbollslag i Borås föredrog att träna klockan sex på morgonen för att slippa hånande åskådare.

Annons
X

Om herrfotbollen hade svårt att accepteras så var det inget mot vad som gällde för damfotbollen. År 1918 spelades den första matchen i Sverige mellan två damfotbollslag då Stockholms kvinnliga Idrottsklubb mötte ett lag bestående av kvinnor från idrottsföreningar i södra Stockholm. Matchen sågs av omkring 500 betalande åskådare och liknande initiativ togs på andra orter. Försöken att etablera tävlingsinriktad damfotboll rann dock ut i sanden. Och någon hjälp av rikets manliga journalister fick man inte. Så här kommenterades Stockholmsmatchen i tidskriften Nordiskt idrottslif:

”Det finns icke ord nog starka att fördöma kvinnlig fotboll – om flickorna eller deras förespråkare vilja tagas på allvar. Gärna må de klä sig i gymnastikbyxor och sparka till en lämplig boll då och då, men för all del, icke under anspråk på att detta skall hava något med fotbollsspel att göra. Redan en hel del annan kvinnlig tävlingsidrott är fullkomligt förkastlig och den förkastligaste av dem alla skulle den kvinnliga fotbollen bliva.”

1910-talets svenska damfotbollspionjärer var sannolikt inspirerade av utvecklingen i England där det fanns närmare 150 damfotbollslag. Denna inspirationskälla försvann dock när det engelska fotbollsförbundet 1921 förbjöd klubbarna att upplåta fotbollsplaner till damfotbollslag (ett förbud som hävdes först 1972). Damfotbollen hade blivit populär och börjat uppfattas som ett hot av herrfotbollsföreträdarna eftersom gräsplaner var en bristvara. I den svenska tidskriften Idrottsbladet kommenterades beslutet gillande.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Under nästföljande tre decennier förekom i Sverige enstaka damfotbollsmatcher. Det rörde sig om jippobetonade matcher där yngre kvinnor mötte ”gubblag” bestående av en mix av äldre manliga fotbollsspelare, politiker, näringsidkare eller liknande. Syftet var att roa och indirekt visa hur fel det var med kvinnor på en fotbollsplan. I Borås fanns dock under flera år på 1930-talet ett allvarligt satsande damfotbollslag men något seriespel lyckades man inte starta.

    Det första kända damfotbollsseriespelet i Sverige av varaktig karaktär ägde rum i Umeå 1950–51. En lokaltidning arrangerade korpfotbollsturneringar för såväl herr- och damlag. Fyra damfotbollslag deltog. Jämfört med dagens korpfotboll hade turneringarna hög status. Matcherna spelades på fullstor gräsplan och annonserades och refererades i lokaltidningarna. Efter en match meddelades exempelvis att IFK Umeå vunnit över Tempo med 3–1. ”Inför 150 betalande åskådare överraskade Tempo med att ta ledningen med 1–0, vilket blev halvtidsresultat. I andra halvlek fick dock Anna-Greta Lindström ordning på IFK-kedjan, och hennes framspelningar gav också resultat.” Trots att 1950- och 1951-års damfotbollsturneringar verkar ha uppskattats av arrangörer, åskådare och deltagare, blev det ingen fortsättning vare sig 1952 eller åren därefter.

    Under 1950-talet arrangerades ytterligare en damfotbollsturnering i Sverige. Djurgårdens IF:s supporterklubb inbjöd i samband med Barnens Dag-festligheterna 1958 kvinnorna i Djurgården IF, Hammarby IF och AIK till en damfotbollsturnering i Vasaparken i Stockholm. I finalen besegrade Djurgården AIK med 1–0.

    Vid 1960-talets mitt lades grunden till dagens moderna damfotboll. År 1964 väckte damfotbollslaget Löberöd från Skåne uppmärksamhet då man bjöd in ett danskt damfotbollslag. Det danska laget vann ”den första damlandskampen” – som matchen kallades i Idrottsbladet – med 7–0. I Danmark hade man sedan flera år tillbaka organiserat seriespel. De var dock inte officiellt sanktionerade av danska fotbollförbundet.

    Åren därefter startades runt om i Sverige lag för flickor och kvinnor som deltog i tävlingsspel av olika slag. Initiativen kom bland annat från korpidrottsföreningar och ungdomsgårdar. Vid universiteten i Göteborg och Stockholm arrangerades turneringar. Mest uppmärksammad var den ”damallsvenska” – som den kallades i medierna – som 1968, efter två års förberedelser av en grupp kvinnor bosatta i Öxabäck med omnejd, startades med sex deltagande lag. Prästen i Öxabäck var inte positiv: ”Här i prästgården är vi inte glada åt damfotbollen. Ingen ska tro att publiken kommer för att se på fotboll. Den kommer för att se på flickor. Fotboll är för hårt för flickor.” Öxabäckspelarna lät sig dock inte avskräckas.

    Det ovanliga var att man fick ett visst stöd från det officiella Fotbollssverige, Västergötlands fotbollsförbund, och initiativet uppmärksammades stort av rikstäckande medier och Expressen startade Öxabäck fan club. Öxabäcks spelare kom att fungera som damfotbollsambassadörer och laget var under flera decennier ett av de absoluta bästa i landet.

    Svenska fotbollsförbundets ledning överraskades av damfotbollens entré och snabba expansion och accepterade motvilligt damfotbollen i början av 1970- talet. Under 1970-talet ökade antalet spelare snabbt, från knappt 1000 till 38000 år 1984. Perioden 1970–2000 utvecklades seriepyramiden successivt, damallsvenskan startades 1988 och utbildningen för unga flickfotbollsspelare förbättrades. Under denna period blev också damfotboll en etablerad internationell företeelse med mästerskapstävlingar, däribland EM 1984, VM 1991 och OS 1996.

    Den tävlingsinriktade damfotbollen har sedan 1960-talet kritiserats av många, inte bara i Sverige. Damfotboll har provocerat på ett sätt som inte riktigt gäller för andra idrotter med kvinnliga utövare. Spelarna har anklagats för att vara okvinnliga, riskera sin fysiska hälsa och för att använda resurser förbehållna pojkar och män. Kritiken har varit hårdast i länder med stor ojämlikhet mellan könen.

    Kraftig kritik har också förts fram i länder med en framgångsrik och traditionstyngd herrfotbollshistoria med stark maskulin kodning. Herrfotbollen har varit norm och damfotbollen har uppfattats som en dålig kopia av herrfotbollen. Damfotboll har blivit synonymt med dålig fotboll med lågt underhållningsvärde. Så har det till exempel varit i Brasilien och England men också i ett land som Sverige. I Dagens Nyheter deklarerades hösten 2003 på ”DN-debatt” att ”Damer kan inte spela fotboll”. Några månader senare togs frågan om damfotbollsspelarnas kompetens upp i Svensk idrott. Skribenten var bekymrad över att medierna ägnat så mycket uppmärksamhet åt det svenska damfotbollslandslaget (VM 2003) som enligt honom bara hade tre ”elitidrottare”. Oförtjänt mycket uppmärksamhet hade också europamästarinnorna Umeå IK fått då spelarna i detta lag bara ”kommit upp till elitmotionsnivå”. På internet utbyter ”damfotbollshatare” otryckbara åsikter och journalister som skriver mycket och sakligt om damfotboll mejlbombas.

    ”Fotbollen är kung av idrotter”, det är ett skäl till att många har åsikter om fotboll, däribland det faktum att kvinnor sedan 1960-talet också spelar fotboll. Förhållanden inom svensk fotboll engagerar mer än motsvarande inom relativt små lagidrotter som volleyboll eller basket (särskilt i Sverige). Men tonläge och argument hos en del damfotbollskritiker tyder samtidigt på att det rör sig om män som inte primärt vill delta i en seriös diskussion om flick- och damfotbollens kvalitéer. De är i stället ute efter att förlöjliga, osynliggöra och marginalisera kvinnor/flickor. Det råkar vara damfotbollsspelare, men kunde också vara kvinnliga präster, poliser, militärer eller representanter för Feministiskt initiativ.

    Få damfotbollskritiker torde dock vilja gå lika långt som kritikerna gjorde åren kring 1920 eller 1970, då svensk damfotboll enligt vissa skulle förbjudas eller aktivt motarbetas. Nä, flickor och kvinnor får gärna spela fotboll, undanskymt och utan att ta resurser från pojkar och män, bara de och alla andra förstår att de är sämre fotbollsspelare. När det inte längre är möjligt att utestänga kvinnor från det som tidigare varit manligt kodade aktiviteter blir det, som den norska socialpsykologen Hanne Haavind visat, nödvändigt att upprätthålla principen om den relativa underordningen. En ”modern” kvinna kan enligt Haavind i allmänhet göra allt det som män gör, i arbetslivet men också inom idrotten, men för att säkra männens överordning måste kvinnornas relativa underlägsenhet påtalas.

    Under 1930- och 1940-talen blev svensk herrfotboll en ”nationalsport”, en folklig angelägenhet. Dessförinnan hade fotbollsspelande, liksom annat ”sportfåneri”, kritiserats eller åtminstone betraktats med viss skepticism. Det tog alltså 40–50 år för herrfotbollen att accepteras som folklig fritidskulturföreteelse, räknat från 1890-talets mitt (det första svenska mästerskapet). Med samma tidsmässiga måttstock, med startåret satt till 1973, det första svenska damfotbollsmästerskapet, borde det snart vara dags för svensk damfotboll. En svensk seger i det stundande Europamästerskapet torde under alla omständigheter underlätta detta. Heja Sverige!

    Jonny Hjelm
    är professor i historia, med inriktning på idrottshistoria, vid Umeå universitet och författare till ”Amasoner på planen. Svensk damfotboll 1965–1980” (2004).

    Annons

    Sveriges Pia Sundhage jublar efter att ha slagit in den avgörande straffen mot England i EM-finalen 1984.

    Foto: LARS JANSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X