Annons
X
Annons
X

Kvinnor är inte missgynnade i pensionssystemet

Det svenska pensionssystemet är långsiktigt hållbart. Det missgynnar inte heller kvinnor, utan snarast sker en omfördelning från män till kvinnor, skriver universitetslektor Agneta Kruse och nationalekonomen Ann-Charlotte Ståhlberg.

Kvinnor får lägre pensioner.
Kvinnor får lägre pensioner. Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

BRÄNNPUNKT | PENSIONER

En begränsad period med deltidsarbete under småbarnsåren har små konsekvenser för individens samlade pension.
Agneta Kruse och Ann-Charlotte Ståhlberg

Braskande rubriker i SvD den 1 juli säger att vårt pensionssystem gör kvinnor till förlorare. Kvinnor får lägre pension, det är riktigt. Men att av detta dra slutsatsen att kvinnor är missgynnade i det nuvarande pensionssystemet är helt felaktigt. Ersättningsgraden, det vill säga pensionsnivå jämfört med lönen före pensioneringen är inte lägre för kvinnor och avkastningen, det vill säga hur mycket man får i relation till inbetalda avgifter, är högre för kvinnor än för män.

Ett av skälen till den högre avkastningen för kvinnor är taket: fler män än kvinnor betalar avgifter för inkomster över taket utan att det ger några pensionsförmåner. Ett annat skäl är att förmånerna beräknas på en gemensam livslängdstabell för män och kvinnor. Eftersom kvinnor (fortfarande) har längre förväntad livslängd ger detta en omfördelning från män till kvinnor. Båda dessa faktorer gör att det snarare är män som är missgynnade av systemet.

Annons
X

Den som följt den svenska debatten kring pensioner tror sig veta att kvinnor när de blir äldre får betala ett högt pris för omsorgen av sina barn. Föräldraledighet, vård av sjukt barn och deltidsarbete under småbarnsåren gör att de inte kan spara ihop till en hyfsad pension. Det är bara ett fel med den bilden. Den stämmer inte.

En begränsad period med deltidsarbete under småbarnsåren har små konsekvenser för individens samlade pension från det offentliga och från tjänstepensionen (bortsett från att löneutvecklingen är sämre för den som jobbar deltid). Att jobba deltid med 75 procent av heltid under en sammanhängande period på cirka 10 år kostar henne inte särskilt mycket och mycket mindre än de flesta tror. Det visar Wennemo Lanninger och Sundström i studien ”Part-time work in the Nordic region”, rapport till NIKK – Nordisk information för kunskap om kön, 2014.

Undersköterskan som arbetar deltid får en pension som är 96 procent av den heltidsarbetande undersköterskans pension. Grundskoleläraren som arbetar deltid får en pension som är 94 procent av den heltidsarbetande grundskolelärarens pension. Resultatet är egentligen kanske inte så förvånande – en minskning av arbetstiden med 25 procent under 10 år är inte någon särskilt stor minskning sett över hela arbetslivet. Och barnpoängen under småbarnsåren kompenserar till stor del för inkomstbortfallet under deltidsåren. Däremot kan vi förstås få konsekvenser för samhällsekonomin. Incitamenten till att arbeta full tid är små eftersom deltidsarbete under småbarnsåren knappast ger lägre pension.

SvD hänvisar till en undersökning av SCB med uppgift att mer än vad sjätte deltidsarbetande säger att de skulle vilja och kunna arbeta mer (Näringsliv 1/7). Det är naturligtvis inte bra att så många upplever en ofrivillig arbetslöshet. Men det betyder också att mer än 83 procent frivilligt arbetar deltid. Enligt SvD kommer flera av dessa att få inkomstpensionen förstärkt av garantipension – eller fattigpension som man så vackert benämner den. Garantipensionen finansieras via statsbudgeten. I det goda samhället är det självklart att det finns ett fattigdomsskydd men vi kan inte utesluta att detta i sig har lett till ett lägre arbetskraftsdeltagande hos dem med låga inkomster.  

Om man tycker att den allmänna pensionen är för låg – vad göra? Vi får inga svar av SvD eller av dem som intervjuas, bara att så här kan det inte vara! Man kan naturligtvis plädera för höjda avgifter. Det betyder ett kollektivt beslut om tvångssparande. Vi menar att det är bättre att individen sparar själv vid tidpunkter i livet då det passar, i stället för att tvinga alla till ett högre livscykelsparande under hela livet.

Ett annat alternativ, som framförs i dagens debatt, är att skrota det nuvarande systemet som bygger på livslöneprincipen, och i stället införa en grundpension, lika för alla. Detta är naturligtvis möjligt. Men två konsekvenser bör beaktas. Drivkrafterna för arbete urholkas och därmed också möjligheterna att finansiera pensioner och annan välfärd. Vidare kommer privat pensionssparande att öka, vilket mycket väl kan leda till en ojämnare fördelning än den vi får med nuvarande system. Låga kvinnolöner ger lägre pensioner. Detta bör angripas via arbetsmarknaden. Väljer man att ta detta till intäkt för att ändra pensionssystemet befarar vi att man permanentar en ojämlik arbetsmarknad. Det är riktigt att 50-talisternas kvinnor har misshandlats genom att övergångsreglerna inte gäller för dem, trots att halva deras yrkesliv var gånget när systemet infördes.  

**Pensionen bestäms **i hög grad av tillväxten i ekonomin, av lönetillväxten. Helt avgörande för goda pensioner är därför att inte införa begränsningar i arbetstid. Det är anmärkningsvärt att de partier som oroar sig mest för låga kvinnopensioner också är de partier som gärna föreslår arbetstidsförkortningar.

Tillgångar som förvärvats i äktenskapet är giftorättsgods och delas lika vid skilsmässa. Ett undantag från regeln är intjänade pensionsrättigheter. Dessa ingår inte i giftorättsgodset vid en bodelning på samma sätt som annat sparande i bank eller egen bostad gör. Ändå är det svårt att tänka sig något som mera tydligt faller in under kriteriet att vara ”anskaffat för gemensamt bruk” än arbetsinkomster under ett äktenskap och därmed också den ”biprodukt” av detta arbete som pensionsrätten utgör. Pensionen från den allmänna pensionen och tjänstepensionen är ofta den största förmögenhet man har om man skiljer sig i till exempel 40-årsåldern. Bostad och andra ägodelar som delas lika vid en skilsmässa har inte hunnit få något större värde, eftersom de allra flesta fortfarande har stora obetalda lån. I ett avgiftsbestämt pensionssystem möter inte pensionsrätt i giftorättsgodset något tekniskt hinder. Varje enskild person har ett konto som återger de avsättningar (både verkliga till premiepensionen och fiktiva till inkomstpensionen) som har gjorts för henne eller honom. Detta gör att det vid varje tidpunkt går att fastställa vilken rätt som intjänats. Precis som att alla andra gemensamma ägodelar delas om äktenskapet upplöses, vore det naturligt att dela också intjänade pensionsrättigheter.

En person som är född 1954 blir 65 år 2019. Förväntad livslängd är då 85 år och ett par månader, vilket är drygt att halvår längre än för den som föddes tio år tidigare. Det är naturligtvis trevligt att förväntad livslängd ökar, men det måste finansieras. Ett alternativ är att gå i pension senare än vid 65 års ålder. Men då måste även sjukersättning (förtidspension), sjukpenning och arbetslöshetsersättning följa med.

Pensionssystem är långsiktiga åtaganden. För att individer ska kunna planera och känna trygghet inför ålderdomen är det viktigt att systemen är långsiktigt hållbara. Många länder väljer att underskottsfinansiera sina ålderspensioner. Det betyder att man skjuter kostnaderna på framtiden och på framtida generationer. Det svenska systemet är långsiktigt hållbart och innebär att vi inte låter barn och barnbarn betala för vår konsumtion.

AGNETA KRUSE

univ.lektor, nationalekonomiska institutionen, Lund universitet  

ANN-CHARLOTTE STÅHLBERG

professor i nationalekonomi, Institutet för social forskning, Stockholms universitet

Mer debatt om pensionerna:

Läs även

Annons
Annons
X

Kvinnor får lägre pensioner.

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X