X
Annons
X
Recension

Djuphavsfisken Kvinnokarlen Brecht får sina fiskar varma

Manlighet, kvinnlighet och litteratur. Svenska Akademien var inte först med att tvingas greppa att detta är storheter som kan krocka. Marieluise Fleißer var en tysk dramatiker som skildrat sitt liv med Brecht ...

Rasmus Gisby och Anna Eklund i ”Djuphavsfisken”.
Rasmus Gisby och Anna Eklund i ”Djuphavsfisken”. Foto: Linnea Holm

En djuphavsfisk kan stå emot enorma tryck, skåda ner genom mörka avgrunder och överleva där andra går under. Sådan är den man, enligt honom själv, som bor ihop med en kvinnlig, mer modest kollega. Han snyltar friskt på sin ”väninna” medan han rappt och självsäkert förklarar världen, känner sig missförstådd och noga känner efter hur han mår.

Marieluise Fleißer, 1901–74, var en mycket kontroversiell skribent. Under en räcka år mot slutet av 1920-talet var hon älskarinna åt en viss Bertolt Brecht – på en gång karismatisk och outhärdlig att leva med. Pjäsen "Djuphavsfisken" från 1929 är självbiografisk och porträttet av författaren till stor del skapat efter Brecht. Fleißer spar inte på krutet när hon skildrar honom: han kastar sig från att manipulera sin omgivning till att känna barnslig självömkan. Han är en vampyr med manisk hybris och han anser att kvinnor är till för att förlösa män. Deras främsta uppgift är att tjäna som musor. Han rabblar därefter en hel katekes om en kvinnas plikter.

Rasmus Gisby och Anna Eklund i ”Djuphavsfisken”.

Foto: Linnea Holm Bild 1 av 3

Rasmus Gisby och Anna Eklund i ”Djuphavsfisken”.

Foto: Linnea Holm Bild 2 av 3

Bertolt Brecht och Marieluise Fleißer.

Foto: Keystone/IBL Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X