Annons

Kvinnliga modernister motades i grind

Kvinnliga författare hade en aktiv roll i det svenska modernistiska projektet. De ifrågasatte den traditionella könsordningen och sökte nya estetiska uttryck, men marginaliserades oftast av den samtida kritiken.

Under strecket
Publicerad

1933 skriver massmarknadsförfattaren Sigge Stark en roman med titeln ”Manhatareklubben”. I romanen skildras en grupp kvinnor som i protest mot manssamhället skapar ett kvinnokollektiv. Så småningom får dock historien ett traditionellt lyckligt slut när hjältinnan träffar den rätte och överger sina emancipationstankar. Trots det konventionella slutet är det tänkvärt att en kvinnlig populärromanförfattare på 1930-talet tar upp emancipationsfrågan och så pass kraftigt ifrågasätter manssamhället. Att detta sker i populärlitteraturen är ett tecken så gott som något på att frågan om förhållandet mellan samtidens man och kvinna genomsyrade samhällsdebatten på 30-talet.

1930-talet är det decennium då kvinnliga författare på bred front kom in på det litterära fältet. I linje med den demokratiseringsprocess som pågick i samhället krävde de ekonomisk, professionell och sexuell jämställdhet för kvinnor. Det fanns också en växande kvinnlig läsekrets som gärna läste böcker med kvinnliga huvudpersoner som behandlade den moderna kvinnans livssituation. Kulturradikala strömningar i tiden bidrog till att öppna möjligheter för de kvinnliga författarna att ifrågasätta den tradionlla könsordningen och även att finna nya estetiska uttrycksmedel. I Gunilla Domellöfs studie Mätt med främmande mått. Idéanalys av kvinnliga författares samtidsmottagande och romaner 1930-1935 läses kvinnornas texter som ”respons på tidsproblematiken”. Hon menar att den litterära 30-talsmodernismen med dess livsbejakande hållning, uttryckt av bland annat Karin Boye i spektrumessän ”Rädslan och livet”, gav de kvinnliga författarna tillfälle att utforska kvinnors alternativa livshistorier och att bryta med ett tidigare slutet symbolsystem. Men delaktigheten i 30-talets modernistiska projekt innebar, hävdar Domellöf, inte att de kvinnliga bedömdes enligt samma måttstock som manliga författare. Samtidsreceptionen ställde de kvinnliga författarna i relation till 1800-talsrealismen och kvinnosynen var konservativ. Som Anna Williams har visat i sin forskning anammas och vidareförs kritikers omdömen i litteraturhistorierna och detta gäller även receptionen av de kvinnliga 30-talsförfattarna.

Annons
Annons
Annons