Foto: Axel Öberg
Perfect Guide

Örjan Ramberg: ”Förr var jag en väldigt dålig pappa”

Örjan Ramberg har levt större delen av sitt liv på scenen. För SvD Perfect Guide berättar han om nya pjäsen Försökskaninerna, smärtsamma skilsmässor och att festa med Keith Richards.

Djupt inne i Dramatens katakomber, vid slutet av en fönsterlös korridor, ligger en dunkel teaterloge. En varm strimma ljus under dörrspringan. På väggen namnet i skrivmaskinsbokstäver: Örjan Ramberg.
Väl inne öppnas en hel värld. Uppstoppade fåglar, sjökartor, slipsar, sjalar, svartvita generalsporträtt och kungakronor på sned. I fåtöljen siluetten av en reslig man i bred kavaj och vattenkammat hår.

Annons

– Det här är ett märkvärdigt yrke. Ensamt och utsatt. Det behöver man inte hymla om. Det är hårda bud. Det är du och rollen. Du bollar med regissören, men den viktigaste tiden tillbringar du hemma på kammaren.
Örjan Ramberg har en arbetsprocess där rollkaraktären sakta tar över hans person: sätter sig på tankar och sinne, sprider sig i kroppen, muskler och kärl, tills han – när han slutligen kliver upp på scenen – helt är personen.
– Rollkaraktären är där hela tiden och ju närmare du kommer premiären desto mer tid tar den i anspråk av dygnets timmar. Ibland kan jag inte ens sova för att jag ligger och grubblar. Rollfiguren börja växa inom mig.

Över 80 föreställningar på Dramaten. Hyllade uppsättningar som Hamlet, Spöksonaten och Dödsdansen. Teaterpriset Guldmasken för rollen i Gökboet och prestigefulla O'Neill-stipendiet 2009. Örjan Ramberg tillhör våra främsta skådespelare. Nu är han tillbaka med Försökskaninerna på Dramaten – sista delen i Marie-Louise Ekmans trilogi om sin åldrade mamma. Örjan Ramberg intar rollen som fadern.
– Marie-Louise och jag har arbetat ihop i 30 år, säger han. Jag kan inte säga nej till henne, det duger inte. Kommer hon med en ny grej så ska jag vara med.

Det är hårt att växa upp och vara människa, men det lugnar ner sig när man blir äldre.

Pjäsen skildrar en kvinna som – isolerad i sin ålderdom – inte längre når världen. Örjan Ramberg, nyligen fyllda 69 år, har en splittrad relation till åldrandet.
– Det är stunder där jag, litegrann, deppar över att slutet är så nära. Det kan vara sorgsamt att tänka på. Men det finns positiva saker också. Jag är lugnare och lyckligare. Skit man gick och tänkte på i onödan som ung, livet kanske inte utvecklade sig som man ville, är borta nu. Man är ju ny i livet när man är ung, man ställs fullständigt häpen. Ska det vara såhär att leva?
Han beskriver sig som mer harmonisk idag.
– Det är hårt att växa upp och vara människa, men det lugnar ner sig när man blir äldre. ”Det är inte så farligt, det ordnar upp sig”, tänker jag idag. Är man på väg neråt så vet man att det måste bli riktigt jävla dåligt för annars kan det inte bli bra.

Foto: Axel Öberg

Bakom honom: sminkbord i ek. Matt spegel, repad träyta. Pensel, puder och en vas med vissna blommor.
– Det här är ett sminkbord från början av förra århundradet. Jag hade ett liknande tidigare där stod ”Greta Gustafsson Garbo”. Men det fraktades bort, kanske för något kommande museum.
Framför honom: manuset till Försökskaninerna. En tjock papperslunta med personliga anteckningar i marginalerna.
– Jag tar inte reda på vilken dag som vi ska ha premiär, säger han och bläddrar förstrött. Jag struntar i sådant. Jag kör på och så säger någon plötsligt ”Imorgon har vi publik”. Har vi? Jaja. Det har hänt flera gånger att jag har missat att vi har genrep och trott att det varit vanliga repetitioner.
Han ler åt ett minne.
– Alldeles i början, för länge sedan, hade jag missat det och gick till en närliggande restaurang. Jag stod där och drack öl och så kom en person från Dramaten inspringande och skrek ”Vad fan håller du på med?! Vi ska ju spela”. Det hade jag fullständigt glömt av, så jag fick springa hit. Jag blev lite skrajsen eftersom jag hade druckit en öl.

De stökiga ungdomsåren – både festnätter och skilsmässor hamnade på löpsedlarna – har han lagt bakom sig.
– Jag gick ut och roade mig och hamnade i situationer där det kunde sluta hur som helst. Jag tänker på programmet Paradise Hotel, det är inte värre med dem än det var med mig själv i den åldern. Sedan var jag ju inte tatuerad upp till örsnibbarna och hade jättemuskler, men i stort var det samma grej. Man fjädrade sig inför en massa tjejer. Ställde sig på krogen i jeansjacka och gafflade.

Det kan ju vara uppfriskande med Keith Richards-typer där det händer lite.
– Haha. Jaja, vad fan lever man för? Man ska ha skoj också. Hela rock’n’roll-bagen är charmig och rolig. Jag och Totta Näslund festade med Rolling Stones på 90-talet. Vi var inbjudna till Ronnie Woods svit på Grand Hôtel där vi satt och drack. Framåt natten ringde telefonen och det var Keith Richards som kom ner. Han hade en stor machete instucken i bältet. Man tumlade därifrån vid sjutiden på morgonen.

De skådespelare som sitter hemma och doppar bullar och dricker mjölk kanske inte blir så roliga att titta på.

Kan festlivet tillföra något på konstnärliga fronten?
– Många säger att man får igen det i erfarenhet. De skådespelare som sitter hemma och doppar bullar och dricker mjölk kanske inte blir så roliga att titta på. Jag har ändå en känsla av att publiken tycker det är kul när det kommer in en namnkunnig och busig skådespelare. Men det behöver naturligtvis inte vara så.

Idag lever Örjan Ramberg ett stilla liv på Djurgården. Efter tre offentliga relationer – han har barn med Ewa Fröling, Lena Nilsson och Lena Olin – umgås han nu allt mer med sina barn.
– Jag är en betydligt bättre pappa idag. Förr var jag en väldigt dålig pappa. Jag var inte intresserad av att vara pappa på det där viset. Sedan var mina förhållanden sådana att det inte var lämpligt att ens komma nära. Skilsmässorna var i regel jobbiga. Det tog sina år.

Foto: Axel Öberg

Det egna kärlekslivet vill han hålla privat. Men kärleken pratar han gärna om.
– Det är det bästa Gud har skapat: en vacker, behaglig, intelligent, allmänbildad kvinna som luktar gott. Det finns inget så sensuellt som när man har en dejt: gå ut i någon snygg ulster, ha en ren skjorta och en härlig eau de cologne. Träffa en kvinna, sitta och dricka något gott och prata bort tid.

Avslutningsvis: hur känns det inför premiären?
– Nerver får inte spela något spratt för då är det inte kul. Man ska ha jävligt skoj när man jobbar med det här yrket. Nu menar jag inte att man ska hjula fram i korridoren och joddla, men man ska må så bra som möjligt med sin rollfigur. Man ska ha roligt och trivas. Det ska levas, det här livet.

Örjan Ramberg är aktuell med pjäsen Försökskaninerna på Dramaten.

Till Toppen