Kvar i hans rum finns bara några dammtussar

Under strecket
Publicerad
Annons

Det kommer alltid ett efteråt.
Snart är det över, detta thrillerval, och någon gång i morgon kväll lär vi veta hur det gick. Sedan börjar akt nummer två, den som stavas vardag och verklighet. Men först kommer nog tomheten, den där märkliga snopenheten som brukar följa en stor ansträngning, oavsett om vi lyckats eller misslyckats. Just den där stunden när vi, åtminstone i fantasien, hade trott att vi skulle jubla – eller gråta – sitter vi mest stilla på en stol och undrar: Jaha, det var det. Och vad händer nu?
Kanske är det så att kroppen inte går att förprogrammera för så starka känslor som sorg och glädje. Häromdagen mötte jag kvinnan som gift sig efter flera månaders jublande planering. Jo, allt hade gått som på räls. Men när hon väl stod där framför prästen undrade hon mest om de röda lapparna satt kvar under hennes nya skor. Tänk om släkt och vänner såg att hon köpt dem på extrapris när hon knäböjde framför altaret.
Och morgonen efter, när hela sagobröllopet var över, började hon gråta och kärleken blev nöd-testad direkt.
Förvisso kommer det alltid ett efteråt.
Själv tänker jag mer på den julieftermiddag när sonen låg nyfödd på min arm, med ögonlock tunna som rosenblad och små tår som krökte sig när han somnade.
Min lycka över att han var frisk och välskapad. Och att vi levde, båda två, trots att jag fuskat så ohyggligt med de förberedande andningsövningarna. Jag hann helt enkelt aldrig fram till kryst-pustarna när jag låg hemma och övningsfödde. I verkligheten gick de inte att komma undan. Ändå gick det bra – och allt var ogrumlad salighet. Fram tills jag insåg att detta inte var själva kulmen på historien, utan början. Även om det stod Landstinget på sonens lilla tröja betydde det inte att han tillhörde sjukhuset. Han skulle tas hem.

Det var nu alltihop började, mitt livslånga ansvar som mamma.
Efter tio månader med ständiga ryggskott kunde jag hallucinera om den dag när han kunde gå själv. Tänk att slippa bära, släpa, alltid ha händerna upptagna. Så hände det, glädjetjutande tog han ett steg, och ett steg till, bort mot sin egen frihet.
Inte var det lika saligt som jag hade trott.
Och sen, alla de där tonåren med vrålande musik, ringande telefoner och tekoppar strödda över lägenheten – förutom alla blöta handdukar på golvet. Nog hände det, allt oftare, att jag som i en dröm kunde se hur det skulle bli när han hade flyttat hemifrån. Tyst och fint. Ingen som stökade ner. Ingen som länsade kylskåpet eller ockuperade badkaret.

Annons
Annons
Annons