Annons
Recension

KärleksdryckenKvaliteten säkrad på Regina

Under strecket
Publicerad

Med hänvisning till ett gammalt talesätt kan kvalitet beskrivas som avståndet mellan stjärnan och trädtoppen. Den som däremot tror sig kunna ”säkra” kvalitet genom att sikta på det senast uppnådda toppresultatet, tvingas erkänna att den istället obönhörligen sjunker.
Tioårsdagen av grundandet av Stockholms operamathus Regina den 15 september 1996 är en så stor och märkvärdig händelse, att den föranleder denna filosofiska utvikning.
I andra och större operahus inträffar det inte alltför sällan att man undrar vad man gör där och om man överhuvudtaget gillar opera. Men från Regina går man inte besviken; det finns det bevis på. Möjligen kan det bero på att grundarna - herrskapet Ramberg - omedvetet (?) knutit an till samma koncept som på 1600-talet fyllde hela Venedig med små
operahus. Lokaler där man åt gott, umgicks med sina vänner och öppnade sina sinnen för yrkesskickliga underhållare av olika slag inom en sammanhållen operamässig ram.

Exempelvis burleska, som Dag Schantz med sin generöst bullriga bas, sina tusen ansikten och sin viga kattkropp. Andra, som Bo Rosenkull, övade upp sin förmåga att spotta text som den värste rappare och att byta identitet geschwint. Här från veckohandlande käring med Köpingdialekt till välsmord månglare av undermediciner och åldrig senator, suktande efter lammkött. Några få har förmågan att bygga upp hela revysketcher av nästan ingenting. Den som hoppas få sitt årliga skratt får inte missa Eva Marklund som en något omständlig norrländsk ryktesspriderska i Reginas hittills artonde produktion.
”Kvalitetssäkring” är ett främmande begrepp på en teater som spelar opera utan skyddsnät, ja bokstavligen i knät på publiken, och vars affärsidé huvudsakligen bygger på ett par veck i struphuvudet.

Annons
Annons
Annons