Recension

SherrybabyKvalitet i osminkad realism

Under strecket
Publicerad
Annons

Det här är osminkad diskbänksrealism med kvalitetsstämpel från Sundancefestivalen: Sherrybaby handlar om den villkorligt frigivna, före detta heroinisten Sherry (Maggie Gyllenhaal). Regissören och manusförfattaren Laurie Collyer berättar om svåra saker och såriga känslor med små gester – det viktigaste sägs mellan raderna – och delvis med handkamera, något som förstärker de naturalistiska skådespelarinsatserna. För Sherrybaby, som är inspirerad av en vän som hamnade snett tidigt i livet, gjorde hon research genom att prata med kvinnliga interner.
Sherrys plan för sin nystart i frihet är ganska anspråkslös. Hon vill lappa ihop relationen med sin lilla dotter som hon inte har sett på tre år. Men att vara mamma är ingen självklar rättighet visar det sig.

Femåringen Alexis bor hos sin morbror och hans fru Lynette, ett trist men stadgat ungt par. Lynette har börjat se Alexis som sitt eget barn och vill skydda henne mot fler traumatiska uppbrott. Rätt hänsynslöst men å andra sidan förståeligt manipulerar hon fram en distans mellan mor och dotter. Och Sherry har inte mycket att sätta emot. Med utegångsförbud, övervakare och regelbundna urinprov är hon på sätt och vis kvar i fängelset. Självkänslan dalar och suget efter heroin växer.
Maggie Gyllenhaal är en av de intressantaste amerikanska skådespelarna modell yngre i dag. Och det här är Maggie Gyllenhaals film, på gott och ont. Rollen som Sherry är som specialskriven för henne, och det är hennes spel som får alltihop att röra sig framåt. De andra karaktärerna är trovärdiga, men outvecklade. Ibland gör det att Gyllenhaals på många sätt lysande prestation känns som en enmansshow. En fint genomförd sådan visserligen.

Annons
Annons
Annons