Annons

Per Widén:Kungligt bråk ger relief åt dagens statystrider

Gustav Vasa kastar en menande blick mot slottet från Riddarhusets gård.
Gustav Vasa kastar en menande blick mot slottet från Riddarhusets gård. Foto: Anders Good/TT

Att statyer omvärderas i takt med att tiderna förändras ligger i sakens natur – och ibland hinner minnesstoderna knappt uppföras innan de blivit politiskt kontroversiella. Gustav III och Karl XIV Johan var båda inblandade i statybråk som visar på monumentens komplexa budskap.

Under strecket
Publicerad

När Sveriges första offentliga kungastaty invigdes i Stockholm 1774 skulle det ske med en stor ceremoni på midsommardagen, men Gustav III vägrade att komma och utan kungens närvaro fick invigningen ställas in. Monumentet avtäcktes i stället i tysthet i gryningen, så att inga åskådare skulle vara på plats. Skulpturen föreställde Gustav Vasa, den kung som Gustav III var döpt efter och som han dessutom idoliserade och flitigt använde i sin egen propaganda. Så hur kom det sig att han gjorde allt han kunde för att undvika att skulpturen av hans företrädare skulle uppmärksammas? Vad var det som var så upprörande med den? 

Monument och statyer väcker känslor – det är deras syfte. De är ett sätt att skriva historia, att redigera och skriva om historien eller få blickarna att vändas åt ett specifikt håll. När demonstranter i Bristol, London eller Birmingham, Alabama kräver att monument ska flyttas eller med egna händer (ibland med stor framgång) försöker riva dem, så är det för att de tar dem på allvar, ser deras politiska budskap och implikationer. Skulpturer och andra monument är skapade för att verka tidlösa och eviga, men har som alla andra artefakter livscykler. De byggs upp, blir stående, får nya meningar, välts, kastas i floder (att bli vräkt i Tibern var ett klassiskt slut för en kejsarskulptur i det antika Rom), plockas ned eller blir helt enkelt ointressanta.

Annons
Annons
Annons