Kungen beordrade bönderna driva gästgiverier

Gästgivaregård i Halland, 1863. Akvarell av Fritz von Dardel (1817–1901), Nordiska museet.
Gästgivaregård i Halland, 1863. Akvarell av Fritz von Dardel (1817–1901), Nordiska museet.

Säg gästgiveri och man associerar till gemytliga värdshus. Historien bakom dem är betydligt mer komplex (och spännande).

Under strecket
Publicerad
Annons

Det vilar en anda av myt och nostalgi över de svenska gästgiverierna. Här och var står de fortfarande kvar och fungerar som restauranger och hotell, men få reflekterar över att de tillhör de enskilt viktigaste inrättningarna i vår historia. Före mitten av 1800-talet var det oerhört besvärligt att ta sig fram i Sverige: varje resa var en strapats och alla skrymmande förflyttningar – allt från fälttåg till varutransporter – genomfördes antingen till sjöss eller vintertid, då man kunde utnyttja igenfrusna sjöar och åar. De resenärer som var så illa tvungna att tillryggalägga långa sträckor till lands behövde mat och husrum på vägen. När de inte sov utomhus om sommaren kunde de få övernatta i gästgivarböndernas egna stugor, inte sällan i samma säng som värdfolket, såvida de inte fick sova på golvet eller i ladan.

Problemet med den usla infrastrukturen och bristen på övernattningsställen var uppe till diskussion flera gånger redan på medeltiden, men trots att intentionerna lyser igenom i lagstiftningen hände inte mycket. Genombrottet kom först år 1561, då Erik XIV stadgade om folks skyldighet att hålla skjutshästar redo för kungens representanter och dessutom vara beredda att ordna fram mat, dryck och foder för hästarna. Under de decennier som följde utarbetades en praxis som gick ut på att en by i varje härad skulle stå för gästgiveriet. Eftersom detta var ekonomiskt betungande gick byarna gärna samman om ansvaret.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons