Recension

Karl XI – En biografiKung Karl XI gjorde så gott han kunde

Under strecket
Publicerad
Annons

Den bild av Karl XI, ”Gråkappan”, som förmedlats genom seklen har varit kluven: stundom har han framställts som en osäker yngling fångad i särintressens våld, tidvis har han framstått som en viljestark och intrigerande despot. Kluvenheten härrör till en betydande del från den italienske resenären Lorenzo Magalotti som mötte kungen vid flera tillfällen. Magalotti var inte särskilt imponerad: han skisserade bilden av en skygg och tillbakadragen yngling, främmande inför hovlivet och kungarollen. När Karl satt uppflugen på en hästrygg var han däremot som förvandlad – fri och otvungen, en helt annan person än den som tassade längs väggarna på slottet Tre kronor.

Karl XI:s känslomässiga slutenhet är omvittnad och har tolkats på olika sätt. En otrygg uppväxt och känslan av att inte kunna lita på någon spelade säkerligen in. Alf Åberg målade i sin biografi från 1958 ett numera klassiskt porträtt av kungen. Han vände upp och ned på den positiva bild som tidigare epokers hävdatecknare hade gett av enväldets introduktör, och pekade på hur denne ofta agerade brutalt och godtyckligt i sin maktutövning. Upplysningstidens historiker värderade hans rättrådighet och folklighet högt men talade mer lågmält om hans arv. Karl XI:s egenskaper har överlag värderats högre än hans gärning. Inte minst har envåldstendenserna fått honom att framstå som en tvivelaktig statsman, influerad av 1600-talets statsrättsliga idéer så som de fördes fram av Jean Bodin och Thomas Hobbes.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons