Annons
X
Annons
X

Anna Carlstedt: Kung Artur legend med evig lyskraft

Monty Python-gänget har gjort både film och musikal om Artursagan, som under seklerna återberättats i allt från romaner till opera. Det franska nationalbiblioteket visar just nu en utställning om Artur.

UNDER STRECKET

Fram till den 24 januari bjuder Bibliothèque Nationale de France i Paris på en utställning som lyser likt en juvel i vintermörkret. Utgångspunkten är bibliotekets samlingar av manuskript som på olika sätt är kopplade till Artursagan, det vill säga legenderna om kung Artur och hans riddare av det runda bordet. Men utställningen omfattar betydligt mer än medeltida skrifter. Genom ett antal belysande exempel – från Wagner-operor till Disney- och Monty Python-filmer – vill det franska nationalbiblioteket också visa på legendernas fortsatta lyskraft genom århundradena.

Även den som inte har möjlighet att ta sig till Paris kan njuta (nästan) lika mycket av utställningen på nätet ( www.bnf.fr). Här har nationalbiblioteket med chefskonservator Thierry Delcourt i spetsen för en rad experter från olika discipliner inte sparat någon möda. Hemsidans ”Exposition virtuelle” gör onekligen såväl de rikt illuminerade manuskripten som det moderna materialet rättvisa. Utställningen lyckas med konststycket att samtidigt attrahera forskare – som paleografer och filologer – och en intresserad allmänhet: även de som inte vill tillbringa timmar med att jämföra olika manuskriptfragment med varandra kan hänföras av det rika bildmaterialet och de utställda konstföremålen med koppling till legendernas kulturhistoriska fortlevnad.

Det finns inga bevis för att en kung Artur verkligen har existerat, även om myterna kunnat hämta stoff från texter om olika bretonska/keltiska ledare som bjöd framför allt anglosaxiska erövrare motstånd från 500-talet och framåt. I den rollen, som en tapper och rättrådig ledare, på samma gång generös och förfinad, dyker kung Artur upp i den engelske historikern Geoffrey av Monmouths ”Historia över Bretagnes kungar” på 1100-talet. Sedan kommer Chrétien de Troyes riddarromansvit med ”Érec et Énide” (1170), ”Yvain ou le Chevalier au Lion”, ”Lancelot ou le Chevalier de la Charette” (båda 1177–81) samt ”Perceval ou le Conte du Graal” (någon gång före 1190), som odödliggör namn som Lancelot, Tristan, Isolde, Merlin, Vivianne, Morgane, Percival och Guenever, och med teman som står sig än idag: de oövervinnerliga riddarna, den höviska kärleken, de förhäxade platserna i Bretagne och inte minst jakten på den heliga graal.

Annons
X

Under 1200-talet antar spridningen av legenderna enorma proportioner, med tidens mått mätt. Varianter av texterna bättras på och byggs ut, på vers och på prosa, av flera olika författare. Många av dessa texter är skrivna på anglo-normandiska, en språklig hybrid som uppstod kring Engelska kanalen. Runda bordet, där alla som är utvalda att slå sig ned är jämlikar, nämns såvitt vi vet första gången just i en anglo-normandisk text skriven av munken Robert Wace, nämligen ”Le Roman de Brut” som daterats till 1155. Legenderna, fyllda av äventyr, ridderlighet och rättrådighet, älskades vid de europeiska hoven. På Bibliothèque Nationale de France kan man beskåda de ofta rikt illustrerade avskrifter som olika furstar beställde. Arturlegenderna erbjöd en vision om en värld man gärna ville återskapa vid hoven. Och om verkligheten var krass kunde man alltid arrangera tornerspel och fester eller skapa hemliga sällskap i Runda bordets anda.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I de 1200-talsromaner som kretsar kring kung Artur tar det magiska mer plats än hos Chrétien de Troyes, som till exempel inte berättar hur kungens närmaste man Lancelot uppfostras av ”The Lady of the Lake”, eller hur han i en mystisk skog hålls fängslad av den onda Morgana i ett förtrollat slott. Magi saknas dock inte helt hos Chrétien.

    Under medeltiden hade kyrkan synpunkter på myllret av drakar, föga fromma eremiter och förslagna häxor som befolkade Artursagorna. Bättre uppskattade kyrkan berättelserna där de desto frommare riddarna gav sig åstad för att hitta den heliga graal. Resultatet av dessa expeditioner varierar kraftigt i legenderna, men enligt flera nedtecknare var det den renhjärtade riddar Galahad som fann graalen, eller bägaren, i vilken Kristi blod skall ha samlats upp vid korsfästelsen.

    Från renässansen och framåt minskar intresset för kung Artur och hans entourage, för att väckas till liv igen under romantiken. De engelska prerafaeliterna fann rika källor i de medeltida legenderna, liksom poeter som Tennyson vars verk ”Idylls of the King” försågs med illustrationer av Gustave Doré. Richard Wagner använde sig av samma motivkrets bland annat i sin sista opera ”Parsifal” från 1882. Här kretsar handlingen kring Parsifal, eller Perceval, en av kung Arturs främsta riddare. I denna opera dras Parsifal in i mysterier där en annan graaljägare, den sårade Amfortas, figurerar. Wagners verk har tolkats på många sätt men säkert är att flera arketyper finns på plats: den fatala kvinnan med förförelsekonster utöver det vanliga, magin och de tappra män som trots goda intentioner hamnar i de mest ödesdigra situationer. (Hos Wagner har Parsifal fått epitetet ”den rene dåren”.) Detta senare tema, som skulle kunna sammanfattas med talesättet ”vägen till helvetet är kantad med goda avsikter”, löper för övrigt som en värmeslinga genom alla de uttryck som Arturlegenderna tagit sig genom århundradena.

    Det verk som kanske särskilt inspirerade detta nyfunna, romantiska intresse för kung Artur var engelsmannen Thomas Malorys ”Le Morte d’Arthur” – ett kolossalt verk i 21 böcker och med 507 kapitel där Malory placerar legenderna i sitt eget 1400-tal. Han för också in fler drakar och andra monster samt ökar dosen av vit och svart magi. Enligt Malory hörde Artur hemma på de brittiska öarna medan fransmännen placerade honom i Bretagne. Den döde fursten som återvänder i rättan tid känns förvisso igen även i nordiska hjältar som Holger Danske och Fredrik Barbarossa.

    Till Malorys läsare hörde Terence Hanbury White, en före detta Cambridge-student som efter att ha läst samtliga 21 böcker år 1936 hyrde en viktoriansk skogsvaktarstuga vid Stowe Ridings, låste in sig och satte igång med vad som skulle bli sviten ”The Once And Future King” (på svenska ”Svärdet i stenen”), vars avslutande del gavs ut 1958. Det var i detta verk som Walt Disney hämtade inspiration till sin animerade variant av legenden, där trollkarlen Merlin får sin toppiga hatt och sitt långa skägg. Denna mellankrigstidens upplaga av Merlin har tvivelsutan stått modell för såväl Tolkiens Gandalf som Rowlings Dumbledore.

    White liknade Artursagan vid ett grekiskt ödesdrama och drog paralleller bland annat till Euripides pjäs ”Orestes”. I efterordet till Whites engelska upplaga förklaras legendens huvudintriger – som får varje nutida såpa att blekna – på följande förtjänstfulla sätt:

    ”Hertigen av Cornwall gifte sig med Igraine och de fick tre döttrar, Morgan le Fay, Elaine och Morgause. Uther Pendragon förälskade sig i Igraine och dödade hennes man i krig för att få henne. Med henne fick han Arthur, så Arthur blev alltså halvbror till de tre flickorna, men växte inte upp tillsammans med dem. /…/ Efter ett stort slag kom Morgause till Arthur för att medla. De kände inte till släktskapet, utan föll för varandra och delade säng. Resultatet var Mordred.”

    Merlin hade enligt Malory dumt nog glömt att upplysa sin unge adept Artur, den blivande kungen, om vem som var hans far. Så kom det sig att Artur låg med sin halvsyster och därmed bäddade för tragedin. Mordred, deras incestuösa barn, skulle bli kung Arturs undergång men också hinna ställa till en hel del på vägen. Bland annat var det Mordred som avslöjade förhållandet mellan drottning Guenever och Arturs närmast förtrogne, den i övrigt obrottsligt lojale riddaren Lancelot. Triangeldramat mellan den åldrande Artur, hans goda hustru och Lancelot kan beröra den mest förhärdade cyniker.

    Även i Hollywood har man låtit sig inspireras, med filmer som ”Den förste riddaren” (Jerry Zucker, 1995) som ett sentida exempel (Richard Gere fick märkligt nog spela Lancelot, som enligt Malory var ”ill-made” och enligt White ”ohyggligt ful”). Hos T H White blir Guenever och Lancelot ett högst modernt medeltidspar. Bortom legendernas klichéer tecknar han ett ömsint, komplext porträtt där både enastående egenskaper och tillkortakommanden får ta plats. White låter Guenever och Lancelot, de älskande i en av sagornas mest förbjudna och välkända kärlekshistorier, få bli ett medelålders par som inte står de tragiska hjältarna i ”Brokeback Mountain” efter. I en fantastisk scen kommer en grånad Lancelot till slottet efter att ha varit borta en längre tid. Han smyger in till Guenever som sitter framför sin spegel och gör sig i ordning för natten. Han tar hårborsten ifrån henne och tar med van hand över hennes bestyr, samtidigt som de talar om kungen:

    –Det var ingen som såg mig.

    –Arthur sa att han kommer tillbaka imorgon.

    –Gjorde han? Här var det ett vitt hårstrå.

    –Ryck ut det.

    Ett drag i Malorys verk som T H White tog fasta på i sina fem böcker (”Svärdet i stenen”, ”Vindens och nattens drottning”, ”Den missanpassade riddaren”, ”Ljuset i stormen” samt ”Merlins bok”) var humorn, en ständigt närvarande motvikt till legendens tragiska klangbotten. Dråpliga situationer uppstår ideligen eftersom trollkarlen och läromästaren Merlin lever sitt långa liv baklänges i tiden (när han anländer till slottet för att undervisa den unge Artur har han alltså redan upplevt 1900-talet för väldigt länge sedan, vilket bland annat innebär att Merlin retar sig på att de inte dragit in elektricitet på Camelot och att han undrar var han kan förvara sina kastspön).

    Även riddarlivet vid Arturs hov bjuder hos Malory och White på inslag av drastisk humor. Det är i synnerhet de ålderstigna riddarna Palomides, sir Grummore Grummursum och Pellinore som i sitt sökande efter meningsfulla tidsfördriv hamnar i farsartade situationer. Bland annat klär Palomides och sir Grummore ut sig till en påhittad ”sökarbest” för att pigga upp sin deprimerade vän Pellinore som bara blommar upp när han får ge sig ut på jakt, varpå en äkta sökarbest dyker upp i skogarna kring slottet och blir våldsamt förälskad i vad hon tror är en annan, äkta best. De stackars riddarna blir, inuti sin sorgfälligt förfärdigade kostym, ganska hårt åtgångna under bestens våldsamma ömhetsbetygelser.

    Vinterns utställning på Bibliothèque Nationale lyfter förtjänstfullt fram hur flera av senare tiders uttolkare tagit fasta på legendernas humoristiska inslag. När John Cleese och de andra i Monty Python-gänget tog sig an stoffet i filmen ”Monty Python and the Holy Grail” (”Monty Pythons galna värld”, 1974), förlades handlingen till år 932. I filmens inledning ser vi hur kung Artur (Graham Chapman) och riddaren The-Not-Quite-So-Brave-As-Sir-Lancelot (Eric Idle) försöker värva hugade hjältar till det heliga uppdraget. Det går inte så bra. Bland annat rider de helt sonika förbi Camelot eftersom ”det ändå inte händer nå’t kul där”. Delar av Monty Python-gänget har också nyligen satt upp musikalen ”Spamalot” på samma tema.

    Filmer som ”Excalibur” från 1981 och ”Indiana Jones och det sista korståget”, boken ”Da Vinci-koden” och den tecknade science fiction-serien ”Camelot 3000” är ytterligare exempel på motivets fortsatta lyskraft inom populärkulturen. Kanske delar vi idag ett behov med de medeltida furstar som ständigt beställde nya versioner av legenden och dess bilder: att få fly vardagen en stund, till en värld befolkad av visa ledare, aldrig svikande hjältar och magi som kan ställa allting tillrätta.

    Anna Carlstedt
    är fil dr i franska vid Stockholms universitet

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X