Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Hustrun Kulturmannen i amerikansk tappning

Hennes man har satsat på sitt författarskap, bedragit henne med andra kvinnor och vunnit fina litterära priser. Nu är hon drygt 60 år, och har slutligen fått nog. Kristina Sandberg har läst amerikanska Meg Wolitzers hyllade roman "Hustrun".

Meg Wolitzer (född 1959) har undervisat i creative writing. Hon debuterade 1982 med ”Sömngång” (på svenska 1983), hennes senaste roman ”Belzhar” kom 2014.
Meg Wolitzer (född 1959) har undervisat i creative writing. Hon debuterade 1982 med ”Sömngång” (på svenska 1983), hennes senaste roman ”Belzhar” kom 2014. Foto: Nina Subin
Bokvåren 2016

Hustrun

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand
ISBN
9789146229506

Övers: Peter Samuelsson 233 s.

Den amerikanska författaren Meg Wolitzers roman "Hustrun", ("The wife", 2003), kan sägas ta vid i den svenska kulturmansdebatten, men i amerikansk tappning. Det är en skildring av en nordamerikansk kulturmans ego – avklätt och betraktat av den allt mindre lojala hustrun. Hon har nått en gräns i sitt liv, i sitt äktenskap. Drygt 60-åriga Joan Castleman sitter intill sin man, författaren Joe Castleman, på ett flygplan till Helsingfors – där Joe Castleman ska ta emot ännu ett prestigefyllt litterärt pris, det fiktiva Helsingforspriset. Joe Castleman har inte nått ända fram till det finaste litterära priset av alla, men nästan.

Då bestämmer sig Joan för att lämna sin man. I en kondenserad och rapsodisk form återberättar hon under det korta Helsingforsbesöket sitt liv med maken. Om hur hon blev förälskad på hans litteraturkurs, där han uppmuntrade både hennes skrivande och sexualitet. Och om hur han efter det hastiga uppbrottet från sin första hustru gifter om sig med henne.

**Därefter följer Joan **och Joe Castlemans liv från sent 50-tal fram till det nya millenniet, med ett äktenskap kantat av hans succéartade framgång som författare, hans berömmelse, hans notoriska otrohet. Hennes liv är troget, men allt mer förbittrat, vid hans sida. Hon blir den medföljande förstående hustrun, mor till hans tre barn, och allt mindre intressant som älskarinna. Men hon finns där i den äktenskapliga bädden och i hemmet, möjlig att ständigt återvända till.

Annons
X

Joan låter påskina att hennes skrivardrömmar aldrig var särskilt viktiga: i en värld som domineras av män, i hennes fall kulturmän, vad är det då för mening att bli en kvinnoförfattare? Och vilken man skulle vilja leva med ett kvinnligt geni? Eller skulle hon ha valt att bli en författare som bara angår kvinnor, med smal och trång utblick från sitt kvinnoperspektiv? Förbli ointressant för män med inflytande på den litterära parnassen? Nej, det lockar inte Joan, även om det dyker upp skrivande kvinnor som tycks kalla och ropa på henne genom romanen, och som Wolitzer fint låter sväva som andar i texten.

Miljön är nästan parodiskt amerikanskt, vänsterintellektuellt 50-, 60- och 70- tal. Jag tänker på Richard Yates mästerliga romaner eller Paula Fox oroande ”Förtvivlade människor”, och jag önskar att Meg Wolitzers roman skulle ha bränt till eller roat mig mer. Att låta den ohörda hustrun till en kulturman äntligen själv få ordet är en intressant idé. "Hustrun" är skriven med en lättsam och sarkastisk ton – Joan ser inte på sin omvärld med fördragsamhet och de flesta i hennes närhet beskrivs som behagsjuka, narcissistiska, bekräftelsehungriga, sexgalna… och små. Hon har en bitsk blick på sitt liv, sin man och sina barn – och på författarskrået i stort.

**Handlingen är inte **helt olik den i Jamaica Kincaids ”Se Nu Då” som kom ut på svenska i januari – ännu ett amerikanskt kulturäktenskap i kras där det är kvinnan som tar ordet och blir den som betraktar och värderar mannen, istället för att själv bli objektifierad, värderad och bedömd.

Men där Kincaids prosa och romanform oroar, bråkar, överraskar och kränger med sina gestalter litar Wolitzer på att intrigen i ”Hustrun” ska vara spännande nog, och att det trygga återberättandet som Joan Castleman ägnar sig åt är den lämpliga formen för att ge hustrun eget utrymme och en röst. Jag får en känsla av att både Meg Wolitzer och Joan Castleman vet exakt vad som ska hända när romanen tar sin början, vilka episoder ur det äktenskapliga livet som ska med, vilket tonfall Joan ska berätta med och vilken twistartad dramatisk upplösning som romanen ska komma fram till. Det blir tyvärr tråkigt.

Upplösningen rör om perspektivet rejält – men med följden att den roman jag läst fram till sista sidan blir än mindre trovärdig och intressant. Den blir varken burlesk och fullt ut satirisk – även om sådana stråk antyds i romanen – eller plågsamt futtig och lysrörsrealistisk som hos Richard Yates, där alla romanfigurer snubblar runt i sina ofullkomliga liv och bidrar till att vi ser oss själva med både ömsinthet och uppriktighet.

Meg Wolitzer låter istället Joe Castleman få ligga med de vackraste unga kvinnorna, erhålla de stora priserna och berömmelsen, med några mindre missöden längs vägen – men aldrig så att det blir engagerande att läsa om paret Castlemans liv.

Lyssna! SvD:s Jenny Nordberg möter Meg Wolitzer i podcasten Speaking of Stories wwd.se
Annons
Annons
X

Meg Wolitzer (född 1959) har undervisat i creative writing. Hon debuterade 1982 med ”Sömngång” (på svenska 1983), hennes senaste roman ”Belzhar” kom 2014.

Foto: Nina Subin Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X