Annons
Krönika

Anders Q Björkman:Kulturimperialism som vidgar vyerna

Meryem (Öykü Karayel) samtalar med sin andlige vägledare, hodja Ali Sadi (Settar Tanrıöğen), i Netflix-serien ”Ethos”.
Meryem (Öykü Karayel) samtalar med sin andlige vägledare, hodja Ali Sadi (Settar Tanrıöğen), i Netflix-serien ”Ethos”. Foto: Netflix

Amerikanska tv-bolag avfärdas ibland som kulturimperialister. Men faktum är att Netflix och HBO erbjuder större kulturell mångfald än svenska tv-kanaler.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Psykologen Peri (Defne Kayalar) samtalar med Meryem (Öykü Karayel) i Netflix-serien ”Ethos”.

Foto: Netflix

Den årliga nyordslistan säger alltid mycket om tidsandan. Coronapandemin genomsyrade så klart 2020 års lista, men här fanns också ordet cancelkultur, som handlar om att kontroversiella personer inte ska få höras i offentligheten. Ett färskt exempel är den svenske rappare som misstänks för inblandning i kidnappningen av en annan rappare, vilket lett till krav på att hans musik inte ska få finnas på Spotify.

Men i dag skulle jag vilja diskutera strömmad tv i stället för strömmad musik. Detta genom att gå 45 år tillbaka i tiden, till 1976 års nyord kulturimperialism, även det typiskt för sin tid. Ja, egentligen hade Språkrådet då ännu inte lanserat sina nyordslistor – den första kom 1986 – men Svensk ordbok berättar att termen har använts sedan just 1976. Dess definition stämmer väl överens med det sena 70-talets vänsterströmningar: ”ensidig (mer eller mindre påtvingad) överföring av kulturmönster /.../ särsk. i vänsterpolitisk debatt om en sorts fortsättning av den äldre imperialismen med icke-militära metoder.”

Annons
Annons
Annons