Kulturikonen sedd med klar blick

Under strecket
Publicerad
Annons

Hugo Alfvén tog stor plats under sin långa levnad (1872-1960), som director musices i Uppsala, blågul festdräktsskräddare av manskörssånger, spelmanslåtar och folkvisor, som kreatör av traditioner med sig själv och sina egna verk i centrum, som oblyg lebeman med smak för vackra, ibland gifta, kvinnor, som komponist av musik med ohämmat naturromantiskt program i ett skede då Sverige raskt urbaniserades och, bland annat därför, var knäsvag för naturschabloner.
Även litteraturen om Alfvén tar plats. Är man ovillig att anstränga sina redan trånga bokhyllor kan det därför räcka med att äga Hugo Alfvén - en vägvisare (red. Gunnar Ternhag & Jan Olof Rudén, 228 s, Gidlunds, ca 247:-). Här får man huvuddragen i utbildning, resor, karriär - och en del fadäser, som i Alfvéns fyrsatsiga memoarer, 1946-52, retuscherats eller förträngts.

Det mesta rör förstås verken, med nedslag i partitur och diskussioner om troliga eller uppenbara impulser till rapsodier, symfonier och kantater. Det är också givande att, via bland
annat recensioner, få en inblick i receptionen av Alfvéns musik. Efter genombrottet med Symfoni nr 2, uruppförd 1899 av Hovkapellet - landets då enda professionella symfoniorkester - var förväntningarna höga. Den publikfriande, på en gång storvulna och lättsamma väg som Alfvén valde, gjorde strax många kritiker avoga. Men nationaltonsättare blev han, på gott och ont.
Merparten av texterna har tidigare setts i Alfvénsällskapets tidskrift, och Lennart Hedwalls säkra granskningar av Första och Fjärde symfonierna är saxade direkt ur hans egen biografi från 1973.
Det blir sålunda en del upprepningar, men, som redaktörerna framhåller, sträckläsa bör man inte.

Annons
Annons
Annons