Annons
X
Annons
X

Kultur ska ges i smakportioner

Hur får jag mitt barn att föredra Dunderklumpen framför Dora upptäckaren? Den frågan ställdes till mig i ett mejl härom veckan. Intressant nog sammanföll den med Centrum för barnkulturforsknings tredagarssymposium om kulturarv, det vill säga om vilken kultur vill vi föra vidare till våra barn och varför.

Tyvärr kunde jag inte delta i det, men om jag skulle ha varit där hade jag förmodligen gjort ett inlägg som liknade det svar jag gav mejlaren. Ungefär såhär:

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Man säger ofta att barn inte kan se gamla goda filmer och tv-program längre, de är alldeles för långsamma. Dagens barn klarar inte av det. Som om de fått en genförändring som gör att de bara är mottagliga för grällt kolorerade och käbblande animerade figurer på speed. Fast det naturligtvis måste ha att göra med tillvänjning. Eller – för att använda ett ord som klingar lätt fasansfullt – filmfostran.

    Annons
    X

    Det är mycket roligare än det låter, jag lovar. Det handlar om att tidigt bjuda in barnen i en värld där också film kan vara en sinnlig, omtumlande och känslostark upplevelse – precis som böcker, teater och konst. I Sverige idag är flertalet föräldrar (på gott och ont) mer aktivt engagerade i sina barns liv än någonsin tidigare. Vi väljer näringsrik, sockerfri kost, vi väljer ekologiska kläder som vi tvättar före användning och vi väljer genusmedvetna sagor. Film, däremot, får barnen själva välja.

    Och det låter bra att barnen själva får välja, eller hur? Barn är ju kompetenta, har vi lärt oss av barnpsykologerna, och måste få känna sig delaktiga för att växa. Det är bara det, att de globala medieföretag som producerar Dora upptäckaren och annan pastellsmet är ännu mer kompetenta. De vet precis hur man skapar en stor och lojal publik: man smeker medhårs, man ger ständig bekräftelse, man strömlinjeformar. Vidare undviker man allt som kan ge upphov till frågor, allt som väcka någon annan känsla än en kortsiktig glädje, allt som på något vis kan beröra på djupet. Man levererar ytlig underhållning, inte konstupplevelser.

    Vilket ju är helt okej. Man kan inte leva på konst allena, ibland behöver man en marshmallow. Visst kan ungen få se på Dora upptäckaren. Men man kan definitivt inte utveckla sina smaklökar på en marshmallowdiet. Nog mår hon bättre av en dos Dunderklump också.

    Som Thomas Anderberg skriver i sin bok Alla är vi kritiker: smak är något vi kan – och bör – träna upp. Inte för att höja vårt kulturella kapital, utan för att bli lyckligare. Den tjeckiska mullvaden Krtek vid två års ålder kan bli ingången till Den röda ballongen vid fem kan bli ingången till Elina – som om jag inte fanns vid åtta kan bli ingången till Hugo och Josefin vid elva.

    Och därifrån är steget inte långt till Tarkovskij, som ju kan ses som en möjlig definition på lyckan.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X