Recension

PygmalionKul men platt Pygmalion

Dramatens Pygmalion påminner om en talad musikal och rollerna blir alltför endimensionella. Men Alexandra Rapaports förortsmalmöitiska är genial.

Under strecket
Publicerad

Johan Ulveson och Alexandra Rapaport i en uppgörelse efter att förvandlingen är genomförd.

Foto: ROGER STENBERG
Annons

Kung Pygmalion av Cypern var en skicklig skulptör, berättar Ovidius. Han kom att snida en så vacker kvinnofigur att gudarna gav den liv. Georg Bernard Shaw gav denna tvåtusenåriga saga kropp 1912 genom ett drama tänkt som en djupt ironisk moralitet om manligt och kvinnligt, om klass och själ.

Då, sju år innan svenska kvinnor fick rösträtt, var texten djärv. På scenen står en språkprofessor som jämför sig med skaparen: av en förortstjej bygger han en välartikulerad dam. Det kvinnliga är en manlig konstruktion, ett ideal där behärskning kombineras med skönhet. Yta istället för innehåll.

Annons
Annons
Annons