Recension

Mörkrets maktKrystat och oavsiktligt komiskt

Under strecket
Publicerad
Annons

Patricia Cornwell är tillbaka med en ny spänningsroman om den kvinnliga rättsläkaren Kay Scarpetta, den tionde hittills som översatts till svenska. För en läsare som kommer ny till serien torde Mörkrets makt, som är titeln på detta senaste opus, innebära en rejäl besvikelse, och frågan är om inte också de gamla lojala läsarna nu börjar tvivla.
Här återfinns förvisso de vanliga ingredienserna: en stor tonvikt vid såväl huvudpersonens professionella som privata liv; ett intresse för de större politiska och sociala sammanhangen; en minutiös detaljrealism när det gäller redovisningen av obduktionerna ­ av de instrument, verktyg och procedurer som används för att skära, fila, borra, såga, öppna, förvara och, först som sist, tolka de skändade kroppsdelarna.

Det är också detta sistnämnda som blivit något av Cornwells signum; de extremt grafiska skildringarna av till oigenkännlighet deformerade och stympade kroppar.
Effekten av Cornwells realism är dock motsägelsefull. Tämligen omgående infinner sig också hos den inte så äckelmagade läsaren en känsla av direkt fysiskt illamående. Men när närbilderna av förruttnade kroppsdelar avlöser varandra i till synes ändlösa sekvenser och när inzoomningen av den ena eller andra sårskorpan rent bokstavligt till slut övergår till det mikroskopiska, då har någonting annat hänt med läsaren. Borta är äcklet och illamåendet och i stället står man som läsare inför något som på ett litteraturhistoriskt paradoxalt sätt kommer nära Flauberts aggressivt anti-populärlitterära dröm om en bok som inte handlar om någonting alls utan enbart hålls samman av sin stil; en ren form tömd på allt egentligt innehåll, konst för konstens egen skull. I ÓMörkrets maktÓ genomsyras de första hundra sidorna nästan helt av en sådan poetik, och det är på sitt sätt ganska fascinerande.
Men som kriminallitteratur fungerar det illa. Det lilla man vet om det första, och för intrigen viktigaste, liket serveras läsaren direkt och sedan får man snällt vänta hundra sidor eller så tills det dyker upp en ny liten ledtråd. Under tiden mördas naturligtvis fler personer, som i sin tur måste obduceras och så vidare in absurdum. Det stora problemet med romanen är alltså att den helt enkelt inte förmår bygga upp en sammanhängande story, trots att den tar dryga fyrahundra sidor i anspråk. Spänningen uteblir till följd av detta också helt.

Annons
Annons
Annons