Annons
Foto: Maud Lindholm

”Hyttstäderskans plötsliga fråga gör mig svarslös”

Kryssningslyxen skulle inte vara möjlig utan låglönearbete. En sann version av ”Herrskap och tjänstefolk” iscensätts på havet. I en essä ur boken ”Den försiktiga resenären” fascineras – och äcklas – Merete Mazzarella av livet ombord.

Publicerad

Genom åren har vi startat från många hamnar, från Liverpool och Dover, från Köpenhamn och Barcelona och Civita vecchia, och från Bridgetown på Barbados och alltid är det samma sak: man är trött när man väl tagit sig dit. Särskilt trött är man när man – som nu – har tagit sig till Bridgetown: man har flugit nio timmar från Nordeuropas vintermörker och osoven, mörbultad och stel stigit ur planet i bländande sol och 30 graders eftermiddagshetta, man har stått där i overkligheten och famlat efter solglasögonen med famnen full av ytter kläder som med ens känns meningslösa, i det närmaste groteska.

Men kryssningen börjar redan i hamnen, för här finns mottagandet, välkomnandet, omhändertagandet. Leende personal bjuder på dricka, man visar upp biljett och kreditkort, man blir fotograferad och så får man det lilla magiska kort som fungerar som både nyckel till hytten och som betalningsmedel på fartyget och som man ska visa upp varje gång man går ombord eller i land.

Merete Mazzarella, författare och kryssningsveteran.

Foto: Cata Portin Bild 1 av 7

Middagsrestaurangen på The Oasis of the Seas, världens största kryssningsfartyg.

Foto: TT Bild 2 av 7
Foto: TT Bild 3 av 7

MS Braemar i juni 2019.

Foto: Peter Kovalev/TT Bild 4 av 7
Foto: Maud Lindholm Bild 5 av 7
Foto: Maud Lindholm Bild 6 av 7
Foto: Daniel Moreö/AP Bild 7 av 7