Annons

Dick Harrison:Krutmakare fattade tycke för den explosiva drycken

Foto: Gorm Kallestad/TT

Julen förknippas inte bara med klappar och julgran. Det är också, dessvärre, en av årets stora alkoholhelger. Hur länge har det sett ut så?

Publicerad

Sverige ligger mitt i det som brukar kallas Vodkabältet, den där öst-västliga zonen i norra Europa och Sibirien där man hellre berusar sig på sprit än vin. Som historiker förväntas jag nickande instämma i att svenskar i alla tider har supit något kopiöst, ända tills nykterhetsrörelsens apostlar – som Peter Wieselgren och Lars Levi Laestadius – fick oss på bättre tankar på 1800-talet. Men fullt så enkelt är det inte. Före 1800-talets andra hälft, när destilleringsmetoderna förbättrades och effektiviserades, var alkoholstyrkan i regel svagare än den är i dag. När vi läser om hur många liter öl eller vin knektarna hällde i sig per dag under garnisonstjänstgöringen får vi alltså räkna med en betydligt längre dryckessträcka till fyllan än som hade varit fallet i dag.

Men visst dracks det ändå mycket. Julen var en stor dryckeshögtid redan på förkristen tid, och under medeltiden användes begreppet ”dricka jul” istället för ”fira jul”. De drycker som i första hand kom ifråga var öl och mjöd. Det senare var en festdryck med honung som sötningsmedel, medan ölet var standard under hela året – julölet ansågs särskilt gott. Ölbryggningen var en av bondmorans viktigaste uppgifter på de svenska gårdarna, men tyskarna var mycket bättre än oss på att brygga – de hade gott om humle, vilket gav godare smak än svenskarnas pors och enbär – och tjänade stora pengar på att exportera sina produkter till oss, vilket fick ekonomiskt sinnade lagmän och kungar att se rött. Att odla humle på bondgårdar blev följaktligen en nationell plikt. I Norge var öldrickandet så omhuldat att kyrkans ledning ibland försökte få påven att acceptera att man döpte barn i öl istället för i vatten. Påven sade nej.

Annons
Annons
Annons