Annons
X
Annons
X

Kroppsidealen består

SMALT Synsättet att smalt är vackert är inte nytt – det är inte heller tanken att fetma är fult. Och attityden lär inte ändras för att modetidningar tar in mulliga modeller, menar SvD:s Daniel Björk.

(uppdaterad)

Det är 2012 och Vogue har något senkommet bestämt sig för att sätta ner foten i kampen mot ohälsosamma kroppsideal. I juninumren av de internationella utgåvorna av Vogue lanseras ett slags riktlinjer för branschen: inte jobba med modeller som är under 16 och som verkar ohälsosamma, be designer att tänka på sina provstorlekar, be agenturer att inte skicka underåriga modeller till plåtningar, etcetera.

Strax innan detta lanserade italienska Vogue ett upprop mot så kallade pro-anasajter, hemsidor där unga tjejer peppar varandra att inte äta med hjälp av bilder på särdeles magra modeller.

De här två idéerna – att modevärlden är full av alltför smala modeller och att smala modeller framkallar anorexi – framställs nästan alltid som en orsakskedja. Trots att anorexi inte anses ha en tydlig orsak, utan vara en komplex blandning av biologi, miljö och psykologi, används ofta modevärldens modeller som en förklaring till denna fruktansvärda sjukdom. Sålunda kritiseras Vogue Italia för att de försöker bekämpa anorexin. Det anses inte tillräckligt eftersom det stora problemet är det så kallade smalhetsidealet som de uppenbarligen bidrar till.

Annons
X

I den mytologisering som finns kring kvinnors kroppar återkommer ofta Marilyn Monroe. Det sägs att hon var storlek 42. Det sägs att hon skulle vara fet med dagens mått. Det sägs att hon idag skulle vara en mullig modell. ”Tänk så mycket idealet har förändrats ändå!” tänker och skriver folk. Utan att kolla fakta får man tillägga.

Marilyn Monroe var inte en storlek 42 enligt de som faktiskt fått se och prova hennes kläder, som den brittiska journalisten Sara Buys, som 2009 fick chansen att ta på sig dem för brittiska Times räkning. Hon konstaterade att Marilyn Monroe under större delen av sin karriär var en brittisk storlek 8, det vill säga det som vi i Sverige klassar som storlek 34. Faktum är att om man bara kollar på midjemåttet hade Marilyn kunna klämma in sig i den så svartmålade amerikanska storlek 0. Hon var även med dagens mått smal.

Hon var däremot kurvig. Det här var en tid då kvinnor fick ha höfter och då de gärna framhävdes med hjälp av korsett –som försiggicks av mer snörade silhuetter som inte bara fick kvinnor att svimma, utan i extrema fall även möblerade om bland deras inre organ. Fyra årtionden senare hittade världen Pamela Anderson och vi fick ett ideal som kombinerade övertung byst med pojkaktiga höfter,en kropp som är mer eller mindre biologisk omöjlig.

Men något har alltid stört mig med hur man jämför kvinnliga kändisar över tid. Varför jämförs Marilyn Monroe med Victoria Beckham och Angelina Jolie och inte med Beyoncé eller Jennifer Lopez? Varför säger alla att idealet enbart var kurvigt på 1950- talet och pekar på Marilyn, när Audrey Hepburn var den filmstjärna som hade mest modetycke?

Och oavsett vad, både Monroe och Hepburn var slanka.

Så frågan är: var kommer egentligen det smala idealet ifrån? Ibland framställs det som att det kom från ingenstans tillsammans med Twiggy, men efter en mejlkonversation med Peter McNeil, professor i modevetenskap på Stockholms Universitet, kan jag konstatera att det klichémässigt nog fanns redan hos de gamla grekerna.

Även idén att vi först i modern tid – och i väst –har börjat tycka illa om fetma visar sig vara falsk. I en uppsats i International Journal of Obesity från 1998 rapporterar författarna att negativa och moraliska uppfattningar om fetma fanns både i 1100-talets Japan och Europa under medeltiden. De konstaterar att de vällustiga kvinnor som syns i tavlor av till exempel Rubens kanske säger mer om konstnärens egna intressen än om välspridda folkliga uppfattningar.

För att spä på känslan av att vår idé om vad som är attraktivt inte är så formbar som vi önskar rapporterade BBC 2007 att Dr Devendra Singh från University of Texas hade analyserat 345 000 texter, främst från 1500-1800- talen, och kommit fram till att uppskattningen av en smal midja var i stort sett konstant över århundradena (och kulturerna).

I dag är inte heller första gången vi verkar dras till ett ideal som har en koppling till en sjukdom. Under delar av 1800-talet ansågs den tuberkulossjuka kvinnan vara idealet: skört smal, blek och med rosiga kinder. Eftersom slankhet ansågs vara ett tecken på förfining och på hur anden dominerade köttet drogs även många män inom konsterna till detta bokstavligt talat sjuka ideal. Men till skillnad från dagens anorexi – där ingen går omkring och ser självsvältare som överdrivet sexuella –ansågs kvinnor med tuberkulos även vara erotiskt laddade. TBC var inte bara chict, det var ett afrodisiakum.

När Yves Saint Laurent under 1960-talet positionerade sig mot Dior med orden ”jag tror inte att den kurviga kvinnan är den moderna kvinnan – dagens kvinna är benig” var det därför egentligen inget nytt, även om vi ofta idag tycks tro detta. Snarare var det ett sätt att säga att bröst och höfter inte längre var mode, i alla fall inte enligt honom. Looken var i stället androgyn eftersom den representerade den moderna, jämställda kvinnan.

Snabbspola fram till idag och vi lever fortfarande inom detta moderna paradigm, åtminstone i modevärlden. Bröst och höfter finns ibland representerade (Lara Stone), men generellt sett är den kvinnliga modellen tonårig, oavsett ålder.

Så jag undrar lite, skulle inte alla vinna mer på att separera de här frågorna – anorexi och smalhetsidealet– än på att hålla ihop dem? Dels för att försöka skydda unga tjejer, både vanliga sådana och de inom modebranschen, genom att vara glasklar kring att sjuklig smalhet inte är okej? Dels för att vi då samtidigt kan erkänna att det smala idealet inte är ett modernt påfund som vi enkelt kan trolla bort genom att blanda in lite plussizemodeller i leken. Och då ser lösningen ut på ett annat sätt: Att lära oss att uppskatta det vi har.

Daniel Björk

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X