Dick Harrison:Kroppen som historisk skådeplats

Medeltidens bildvärld svämmar över av kroppar – gudomliga och mänskliga, heliga och syndiga, nakna och påklädda. En ny studie av kroppens ikonografi i nordisk medeltid visar att dess avbildningar utgör en kungsväg in i den dåtida människans mentalitet.

Under strecket
Publicerad
Annons

Tusentals och åter tusentals gånger i den kristna Västvärldens historia har präster uttalat en formel som för betraktaren och åhöraren symboliserar något av det allra heligaste och mäktigaste de hade och har kunskap om: Hoc est corpus meum, ”Detta är min kropp” – eller lekamen, som det står i äldre Bibelöversättningar. Den kropp som avses är Jesu kropp; vad formeln konkret syftar på är den symboliska kropp som inmundigas under nattvarden. Fascinationen över det mysterium medeltidsmänniskorna upplevde när de latinska orden uttalades skulle i sinom tid ge upphov till en av de mest populära ramsorna inom vardagsmagins domäner: hokus pokus.

Det är alltså kroppen det handlar om. Centralt i den kristna läran befinner sig ordet som har blivit kött, Jesu levande, döda och återuppståndna kropp, det frälsningens insegel som hyllas i nattvarden. Även för den kristna medeltidens svenskar, finnar, danskar och norrmän symboliserade kroppen hoppet om seger över död och ondska. Men samtidigt var kroppen, människans egen kropp, levande bevis för vår synd och skuld, en tyngande arvedel från den förbrytelse av kosmiska dimensioner som urmodern Eva begått i tidens gryning. Kroppen var sprängfylld med meningar och betydelser, med symboler och signaler som inte utan vidare låter sig tolkas av en nutidsmänniska. Ty våra referensramar är annorlunda; klyftan av tid mellan oss och det förflutna är för stor för att kunna överbryggas utan en stor portion extraordinära kunskaper. Även den mest historiskt obevandrade lekmannen kan emellertid lätt bringas till insikt om hur viktig kroppen såsom idé var under medeltiden. Överallt där det i dag återfinns välbevarade rester av medeltid möter vi ännu dåtida försök att fängsla kroppen i skrift, i skulptur eller på bild, i allt från pyttesmå reliker efter helgon till strålande visioner av den kroppsliga återuppståndelsen på den Yttersta dagen. Medeltidens bildvärld svämmar över av kroppar – gudomliga och mänskliga, heliga och syndiga, nakna och påklädda. Och likväl har det saknats en grundläggande vetenskaplig undersökning av hur nordborna formade sina kroppsbilder under medeltiden. Denna fantastiska, och egentligen självklara, kungsväg in i den medeltida människans mentalitet har vi alltså valt att ignorera. Tills nu.

Annons
Annons
Annons