Margaretha Thomson:Kronberg lurade in åskådaren i tavlorna

Julius Kronbergs konst avfärdas ofta som uppenbart inaktuell och förlegad. Men därmed missar man såväl hans originalitet som det fascinerande sätt på vilket han använde måleriets egenart för att möta den blick som riktas mot bilden.

Publicerad
”Jaktnymf och fauner”, Julius Kronberg (1850–1921) i studion samt ”Sappho” (beskuren).

”Jaktnymf och fauner”, Julius Kronberg (1850–1921) i studion samt ”Sappho” (beskuren).

Foto: Nordiska Museet
Julius Kronberg, ”Insomnad”, olja på duk, 1883.

Julius Kronberg, ”Insomnad”, olja på duk, 1883.

Foto: Jean-Baptiste Béranger/ Waldemarsudde
Julius Kronberg, ”Våren, Sommaren, Hösten. Triptyk”, olja på duk, 1882.

Julius Kronberg, ”Våren, Sommaren, Hösten. Triptyk”, olja på duk, 1882.

Foto: Waldemarsudde
Annons

Julius Kronbergs konst är inte tidlöst klassisk. I stora målningar gav han känslan av att se in i världar man föreställer sig när man läser eller fantiserar. Idé, tanke och berättelse blir aktuella synbilder som målningar. Betraktaren blir ett häpet vittne, på plats i historia och litteratur. Kronbergs konst hör nära samman med en viss publik, en viss kultur och ett tidsavsnitt – decennierna runt sekelskiftet 1900, burgna hem med resurser och anspråk. Med utsiktspunkt från en nutida bildkultur, helt olik Kronbergs, kan man pröva att kalibrera sitt sinne efter målningarnas seendeakter och uppfatta efterglansen av en falnande magi, som kan flamma upp här och var.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons