Recension

Kristina: Brev och skrifterKristina överraskar med ömhet

SVERIGES MINERVA Stark som en björn, grandios som Alexander den store. Den högdragna och svaghetsföraktande drottningens självbild är magnifik i hennes brev och skrifter. Men Lars Lönnroth anar sexualskräck bakom fasaden och han rörs till tårar av de ömma känslor hon endast blottar för sin förtrogne kardinal i Rom.

Under strecket
Publicerad
Annons

Som regent var drottning Kristina kontroversiell och föga lyckosam, men som intellektuell blev hon hyllad redan av samtiden (”Sveriges Minerva”) och har blivit det ännu mer av eftervärlden. Ändå är det få som har läst hennes texter, och det beror inte bara på att de i huvudsak är skrivna på franska och till största delen föreligger i ofullbordat eller fragmentariskt skick. Det beror också på att de utmärker sig för en exklusiv högdragenhet som kan vara nog så påfrestande för moderna läsare.

Både i kraft av sin ställning och sin begåvning ser nämligen Kristina sig själv som så högt upphöjd över mängden att det nästan bara är Gud hon kan tala någorlunda otvunget med. Detta gäller både före och efter hennes abdikation som svensk regent. Hennes umgänge, åtminstone i fantasins rike, består av de yppersta på jorden och i himlen, andens stormän och världspolitikens superhjältar. Kvinnor och svaga män föraktar hon och är själv, i varje fall i egna ögon, en kraftfullt maskulin och heroisk ande, dessvärre inspärrad i en kvinnlig kropp. Någon feminist är hon alltså minst av allt och inte heller demokrat, snarare en maktlysten härskarnatur, fast hon efter tronavsägelsen inte längre har något land att härska över utan tvingas leva som en ensam särling utomlands på andras nåd, ofta olycklig och i svårt betryck.

Annons
Annons
Annons