Annons

Michel Ekman:Kristendomen räddade fiktionen

Under senantiken betraktades fiktionslitteraturen med stor misstänksamhet. När kristendomen blev statsreligion i Rom uppstod ett behov av att legitimera fiktionen på nya villkor. Anders Cullhed plockar fram en ännu aktuell debatt ur ett litteraturhistoriskt skrymsle.

Publicerad

Fiktion är farlig. Uppdiktade världar är inte bara onyttiga och meningslösa, de kan också förleda läsare att missförstå eller ifrågasätta den rätta sanning som världen skall styras efter, vare sig den dikteras av förnuftet, religionen eller den politiska ideologin. Den kan leda henne fel inte bara i denna världen utan också i den tillkommande, och det bästa är att förbjuda den, eller åtminstone strikt begränsa dess former och räckvidd. Av den åsikten har världsliga och andliga maktutövare varit i alla tider, från Platon till ayatollah Khomeini och dagens regenter i Kina eller Vitryssland, för att bara ta några exempel.

Anders Cullheds magistrala bok Kreousas skugga. Fiktionsteoretiska nedslag i senantikens latinska litteratur (Symposion, 842 s) behandlar en tid när fiktionslitteraturen hade det särskilt svårt, perioden kring 300-talet e Kr då kristendomen småningom erövrade Europa och trängde ut det antika kulturarvet. Senantiken är, tillsammans med större delen av medeltiden, frånvarande i den allmänna uppfattning av litteraturens historia som råder i dag. Vanligt är väl till exempel att man i den lika snabba som rudimentära litteraturhistorieundervisningen vid universiteten i dag tar ett raskt kliv från Ovidius till Dante utan att spilla många ord på de dryga 1 200 år som ligger emellan dem.

Annons
Annons
Annons