Annons
X
Annons
X

Henrik Höjer: Krimtatarer fast i sitt blodiga förflutna

Folkmord eller etnisk rensning? Under andra världskriget deporterades nära 200 000 tatarer från Krim, efter att ha anklagats för samröre med nazisterna. Deras språk och böcker förbjöds. Men genom muntliga tradition har tatarerna bevarat sin historia, som nu skildras i en ny bok.

Deportation av krimtatarer, 19 maj 1944.
Deportation av krimtatarer, 19 maj 1944.

**Tatarerna på Krim är en folkspillra **med en märklig historia som de lever i skuggan av. Krimtatarernas 1900-talshistoria är ingen upplyftande läsning. I boken Beyond Memory: The Crimean Tatars” Deportation and Return (Palgrave Macmillan, 320 s) analyserar Greta Lynn Uehling Krimtatarernas syn på sin historia och deras berättelser om sitt lidande. Uehling är antropolog vid University of Pennsylvania i USA, och har levt bland tatarerna på Krim i flera år.

Tatarer är en vag benämning på mongoler som blev kvar och turkifierades efter Djingis khans och hans arvingars erövringar i västra Asien och östra Europa på 1200-talet. Ännu kan man möta den felaktiga beteckningen ”tartarer”, som användes i Västeuropa under medeltiden och byggde på föreställningen att de kom från ”Tartaros”, det vill säga underjorden enligt den grekiska mytologin. I dag avser begreppet tatarer sinsemellan skilda grupper som sibiriska tatarer, Kazantatarerna i ryska republiken Tatarstan öster om Moskva, och grupper av tatarer i Centralasien eller Baltikum och så vidare.

Krimtatarer var från början en beteckning på turkisktalande muslimer på Krim. Härstamningen från mongolerna är dock inte helt klar. Krim är en mötesplats och en smältdegel, där folk och köpmän från många delar av världen har mötts. Vissa Krimtatarer hävdar att de bott på sin halvö sedan urminnes tider och att de härstammar från de skyter som sägs ha bott på halvön under antiken. Dessutom har grupper av hunner, judar, armenier och venetianer som under årtusendenas lopp bott på eller passerat halvön satt sina spår. Politiskt sett har Krimtatarerna en tydlig koppling till mongolernas erövring av Krim 1223 och khanatet Gyllene horden, som under 1400-talet delades upp i flera mindre riken, bland annat Krimtatarernas. Men, det finns inget tatariskt ”utseende” eller ens entydiga tatariska traditioner: några ser asiatiska ut, andra ser ut att ha slaviskt eller till och med skandinaviskt påbrå. Tatarerna som bor i bergen på södra Krim säger sig härstamma från goterna och de som bor efter kusten har anammat grekiska eller armeniska traditioner. Ändå har de en nationell identitet och en medvetenhet om sin egenart som till stor del härrör från 1800-talets nationella rörelser.

Annons
X

Krimtatarernas 1900-talshistoria är till stora delar präglad av andra världskrigets händelser. I nazisternas ögon var Krim ett gammalt germansk heimat, eftersom de drog sig till minnes goternas vistelse på Krim under folkvandringstiden. Alltså skulle Krim återgå till germanerna. Redan i april 1941, innan invasionen av Sovjetunionen, drogs planerna upp för projekt Gotaland. Det gotiska riket skulle återupprättas och Krim skulle fyllas med tyska nybyggare. Ryssar, tatarer och judar som bodde på Krim skulle fördrivas eller förslavas. Det var tanken, och Hitler själv deltog i den konferens sommaren 1941 där detaljerna i projektet utarbetades.

Projekt Gotaland kom aldrig att realiseras, men fortfarande lever dagens tatarer på Krim med konsekvenserna av idén. Redan i september 1941 nådde tyska trupper Krim, och hälsades som befriare av många av halvöns tatarer. Förklaringen var enkel. Sedan Ryssland annekterat Krim 1783 hade tatarerna fått det allt sämre. Vid sekelskiftet 1900 var de i minoritet i det land de såg som sitt eget. Revolutionen 1917 såg de som en räddning även om de snarare tog ställning mot det ryska imperiet än för kommunisterna. Vintern 1917-18 utropade de en egen stat, men glädjen kom dock att bli kortvarig: Kommunisterna återtog makten på Krim och under inbördeskriget 1917-21 härjades halvön svårt. Tusentals tatariska nationalister dödades av bolsjevikernas säkerhetspolis, tjekan. På 20-talet förbjöds de att använda sitt traditionella arabiska alfabet och 1933 hade hälften av de 300 000 tatarer som fanns på Krim dödats eller deporterats. Till detta kommer utrensningarna i slutet av 30-talet, då främst utbildade tatarer mördades.

Med detta i åtanke är det inte konstigt att varje förändring medförde hopp om förbättring. Så även den nazistiska invasionen. Tyskarna hade ockuperat Krim redan under första världskriget och då hade några tatarer organiserat miliser för att stödja tyskarna i utbyte mot löfte om framtida självständighet. År 1941 gissade tatarerna att denna överenskommelse kunde återupplivas. De misstog sig.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Även om Nazityskland brukar betraktas som en fullödig ”trädgårdsmästarstat”, där den sociala ingenjörskonsten drevs som längst med gaskamrar som en slutgiltig och storskalig sekatör, så nådde administrationen av denna stat som sådan aldrig denna perfektion. I stället var Tredje riket ett lapptäcke av rivaliserande grenar av förvaltningar, och särskilt i ockuperade områden var röran stor. Krim var inget undantag. Tre olika konkurrerande maktapparater drev tre olika linjer på Krim: först armén och dess militära befälhavare, sedan den tyska civilförvaltningen och slutligen SS-styrkorna, som körde över sina föregångare.

    Armén gynnade först tatarerna vilka, som sagt, hälsade dem som befriare. Tatariska miliser organiserades för att bekämpa kvarvarande gerillagrupper ur Röda armén. Samtidigt följde armén en försiktig linje och antydde inga politiska fördelar eller konsekvenser av tatarernas protyska, eller snarare antisovjetiska hållning. När sedan den tyska civilförvaltningen tog över makten ökade tatarernas betydelse.

    Generalkommissarien Frauenfeld på Krim var anhängare av Herders gamla syn på kulturnationer, och i hans romantiska anda identifierade den nazistiske ståthållaren Krimtatarerna som ett gammalt Kulturvolk. Han öppnade deras skolor och främjade deras språk och traditioner - helt i strid med Hitlers Gotalandsprojekt. Frauenfeld öppnade till och med en tatarisk teater, återupplivade tatariska tidningar och började planera ett tatariskt universitet samtidigt som han såg till att inrätta en tatarisk beskickning i Berlin.

    Men när SS-styrkorna efterhand anlände till Krim efter att striderna klingat av avbröts den tysk-tatariska smekmånaden. En av de fyra insatsgrupperna som anlände, Ensatzgruppe D, stod för förintelsens första fas, och började genast utrota oönskade befolkningselement med sina exekutionspatruller. Många tatarer drabbades och anslöt sig till sovjetiska partisaner eller bildade eget motstånd på Krim. Över 90 000 personer sköts av nazisterna på Krim de närmsta åren, främst romer, judar och tatarer. Gotalandsprojektet dränktes i blod och kaos, och våren 1944 drevs tyskarna tillbaka av Röda armén. Stalins hämnd lät inte vänta på sig. Hela tatarbyar utplånades, och i städerna hängdes tatarer i lyktstolparna. Men det var bara början: nästa steg var fullständig deportation från Krim. Ändå hade långt ifrån alla tatarer anslutit sig till tyskarna. Omkring 20 000 hade till en början enrollerats i erövrarnas styrkor, men 50 000 tatarer slogs för Röda armén.

    Uehling analyserar tatarernas berättelser om deportationen från Krim. Omkring 191 000 tatarer fördrevs våren 1944 från Krim. Deras berättelser är samstämmiga: NKVD (föregångaren till KGB) deporterade tatarerna i godsvagnar inom två veckor efter att tyskarna var borta. De fick 15 minuter på sig att packa. Familjer splittrades medvetet. De fick inte veta vart de skulle eller varför, många dog under tågresan, och kropparna kastades ut på banvallen - tatarerna fick inte ens begrava dem enligt sina sunnimuslimska traditioner. De släpptes av i de centralasiatiska sovjetiska republikerna, där många hade fått höra att tatarerna var förrädare, och till och med monster med horn i pannan. Många tatarer trakasserades när de kom fram, andra dog av undernäring och sjukdomar tämligen omgående. I dag hävdar tatarerna att många som sökte vård undergick medicinska experiment.

    Många av tatarerna var helt oskyldiga till att ha samarbetat med nazisterna, och andra grupper i Sovjet samarbetade mycket mer entusiastiskt, men Stalins vrede drabbade dem extra hårt. En teori om varför just tatarerna drabbades så hårt är att de sedan länge hade goda kontakter med turkarna söder om Svarta havet och Stalins planer på expansion åt detta håll medförde att en eventuell motståndare på hemmaplan måste elimineras.

    Sedan de fysiskt deporterats följde en mental och även retroaktiv eliminering: Tatariska platsbeteckningar och ortsnamn byttes ut mot ryska, böcker på tatariska förstördes, deras moskéer gjordes till varuhus eller affärer, deras gravstenar användes som byggnadsmaterial. Även i uppslagsverk försvann de som uppslagsord och i den sovjetiska statistiken försvann den etniska beteckningen Krimtatar. Själva förbjöds de att tala om sina minnen från Krim. Samtidigt flyttade ryska och ukrainska grannar in i deras hus på Krim.

    På 80-talet initierade Michail Gorbatjov en kommission som skulle utreda Krimtatarernas öde och exil. Man beslöt att de skulle få återvända till sin halvö, som numera är en del av dagens självständiga Ukraina. Landet har sedan 1991 spenderat 300 miljoner dollar på Krimtatarernas repatriering. De uppgår nu till 12 procent av Krims befolkning på 2 miljoner. Men Krimtatarernas arbetslöshet är stor, uppåt 50 procent och lika många saknar bra boende: de lever i källare, skjul och gamla tågvagnar. På Krim diskuteras fortfarande Krimtatarernas roll under andra världskriget och ordet förrädare förekommer ofta i samband med tatarerna, vars ankomst till halvön sammanföll med de dåliga tider som drabbat Ukraina sedan självständigheten. De utsätts för diskriminering och betraktas som andra klassens medborgare. I denna situation har en del tatarer blivit kriminella vilket ökat omgivningens fientlighet till dem som grupp.

    För Krimtatarerna har emellertid tiden på många sätt stått stilla. De har berättat sin historia om deportationen 1944 för sina barn och barnbarn, och eftersom det länge varit förbjudet att skriva historien om deportationen så har den blivit till en muntlig berättelse, en berättelse som ständigt återkommer vid måltider och fester eller när man nattar barnen. I och med detta är historien levande - på gott och ont. En icketatar på Krim sade till Uehling: ”För alla andra är 1940-talet historia, men för Krimtatarerna är det nuet. I alla byar där tatarer dödades gråter de ännu. De lever i historien.” Och vissa Krimtatarer själva är självkritiska till ältandet av historien; det är dags att titta framåt och lösa dagens problem, resonerar de. Samtidigt är Krimtatarernas historia en påminnelse om minnets selektivitet. Under 70-talet och på 90-talet begick flera Krimtatarer självmord genom att offentligt tända eld på sig själva. Händelserna uppfattades som protester mot deras situation och ”Hemlandet eller döden” blev deras slogan. Men denna fixering vid Krim är ett barn av deportationen, efter Krimkriget på 1850-talet utvandrade Krimtatarerna frivilligt i stora massor till det turkiska Osmanska riket, som de hade religiösa band till. Denna historia talas det dock sällan om i dag.

    Var deportationen av Krimtatarerna ett folkmord? I den sovjetiska statens ögon var det en inrikes omlokalisering som straff för deras förräderi under andra världskriget, och myndigheterna i dag påpekar att de Krimtatarer som återvände faktiskt är fler än de som fördrevs. I tatarernas ögon var det ett folkmord, och i dag skulle vi kalla deportationen en etnisk rensning. Ett problem med Uehlings forskning är dock att hon koncentrerat sig på berättelserna om deportationen, på tatarernas egen diskurs kring vad som skedde 1944. Hennes ansats ligger i linje med en hel del humanistisk forskning på senare år. Ett perspektiv som på många sätt vitaliserat forskningen, men i detta fall riskerar synsättet faktiskt att relativisera tatarernas lidande. Eftersom Uehling väljer att främst befatta sig med utsagorna om deportationen, blir varje tal om folkmord eller inte bara partsinlagor. Ytterligare källor skulle kunna nyansera bilden av själva deportationen. Men trots detta är Uehlings bok en utmärkt diskussion av hur viktigt, och selektivt, minnet är för våra identiteter. Och i Krimtatarernas fall ställs svåra frågor om tillhörighet och legitimitet på sin spets när de kräver sina hem och sin mark åter på Krim - av människor som nu redan rotat sig där.

    Annons

    Deportation av krimtatarer, 19 maj 1944.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X