Himmel över LibanonKrigsskildring som inte når hela vägen fram

Foto: Folkets Bio

”Himmel över Libanon” skildrar hur kriget bryter ner även dem som klarar sig ur det utan fysiska skador. Resultatet är lekfullt och besläktat med fysisk teater – men får slagsida på upploppet.

Under strecket
Publicerad
Annons

”Varför görs inte fler filmer på det här sättet?” tänker jag entusiastiskt under de första tjugo minuterna av ”Himmel över Libanon”. Inledningen är en vitamininjektion för ögonen. Kulörta arkivbilder från idylliskt stadsliv i Beirut på 50-talet övergår sömlöst i fiktiva bilder i samma ton, innan vi plötsligt befinner oss i en stop-motion-animerad dockfilm. Regissören Chloé Mazlo kör vidare och låter även skådespelarna styras av denna ryckiga teknik, och bygger upp ett scenrum av gamla handkolorerade vykort. Att välja bort datoranimation och andra dyra lösningar till förmån för analoga förvandlingsnummer med synliga skarvar är inte superunikt, men det genomförs sällan så lekfullt som här. Mazlos landsman Michel Gondry ligger nära till hands som jämförelse. Själv brukar den franska långfilmsdebutanten – som slog igenom med originella kortfilmer i samma stil –  nämna två förebilder med samma efternamn, Wes och Roy. 

Manuset, som Chloé Mazlo skrivit tillsammans Yacine Badday, är inspirerat av hennes schweiziska mormors liv. Hon kom som au-pair till Beirut på 50-talet och förälskade sig i staden – och i en libanesisk man – och blev kvar. I filmen heter han Joseph (Wajdi Mouawad) och är en blyg, poetisk astrofysiker med optimistiska drömmar om att skicka den förste libanesen ut i rymden. Medan barndomshemmet i Schweiz utmålas som stumt och kallt är den familj Alice (Alba Rohrwacher) gifter in sig i desto varmare. Snart levererar storken, bokstavligen, och ett välsignat liv i en ljus, ombonad lägenhet snabbspolas framför våra ögon; julaftnar och födelsedagar firas tillsammans med svågrar och svägerskor medan kusinerna växer och inredningen uppdateras. 

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons