Annons
X
Annons
X

Barbro Eberan: Krigsförbrytarna som flydde till Sverige

Efter andra världskriget slut ställdes krigsförbrytarna inför rätta – om de inte redan lyckats gå under jorden. Många lettiska krigsförbrytare fann en fristad i Sverige. Historikern Mats Delands gedigna forsknings­arbete visar hur de skyddades av de svenska lagarna.

UNDER STRECKET

Ju mer tidsavståndet växer, desto djupare tycks skuggorna från Tredje riket bli. Med Hitler är vi sannerligen inte färdiga. Många gåtor är fortfarande olösta, många frågor ännu obesvarade. Det beror på att obekväma sanningar har sopats under mattan i alla länder i Europa, och att många av dessa sanningar först nu – och delvis mycket motsträvigt – sopas fram i dagern igen. Det gäller även för Sverige.

Dit hör till exempel vad som skedde efter krigsslutet med andra världskrigets förbrytare. Men vem var egentligen krigsförbrytare? När segrarmakterna efter krigsslutet stod inför den frågan, hade de ingen existerande rättsskipning att falla tillbaka på. Det fanns inga förebilder för hur man skulle handskas med brott av den dimensionen. Efter krigsslutet ställdes naziregimens ledare inför en internationell tribunal i Nürnberg under amerikansk ledning. Av de 23 anklagade dömdes tolv till döden och hängdes. De huvudansvariga Hitler, Goebbels, Himmler och Göring hade dessförinnan begått självmord.

De allierade genomförde också rättegångar mot naziförbrytare i sina respektive ockupationszoner. Stalin gick hårt fram. I den sovjetiska zonen dömdes cirka 600 tyskar till döden, och ett stort antal omkom i fängelserna, många av dem demokrater som begått brottet att kritisera den kommunistiska regimen. Stalin röjde också brutalt upp bland kollaboratörer i de sovjetiska delrepublikerna.

Annons
X

Men vad skedde med alla de förbrytare som hade flytt eller gått under jorden?

I forskarkretsar ägnades den frågan länge föga uppmärksamhet. Visserligen kom en rad böcker ut om andra världskrigets förbrytare på flykt, men det rörde sig sällan om vetenskapligt genomförda studier. Men sedan många arkiv under det senaste decenniet blivit tillgängliga i både öst och väst, har en ung historikergeneration tagit itu med att skapa klarhet i frågan hur man har handskats med krigsförbrytare i Europa under efterkrigstiden.

Och nu har en svensk historiker belyst frågan ur svenskt perspektiv. Mats Delands aktuella bok heter Purgatorium. Sverige och andra världskrigets förbrytare (Atlas, 568 s).

Det rör sig om ett ytterst gediget, faktaspäckat forskningsarbete som har genomförts inom ramen för ”Svenazprogrammet” om Sveriges förhållande till nazismen. Författaren är knuten till historiska institutionen i Uppsala och har sysslat mycket med högerradikalismen i vårt land. Han har även publicerat andra böcker om krigsförbrytare i Sverige.

I ”Purgatorium” fokuserar Deland på Lettland och de lettiska krigsförbrytarna. Han informerar också om krigsförbrytare som kommit till Sverige från andra nationer, men dessa behandlas utförligare i ett appendix som publiceras som e-bok och print-on-demand. Av sekretesskäl är en del namn fingerade. Deland har dock till regeringen överlämnat en digital version med alla riktiga namn som han hoppas ska ställas till forskningens förfogande.

”Purgatorium” består av två delar. I den första delen skildrar Deland de brott som begicks i Lettland under kriget och visar att krigsförbrytare som kom till Sverige skyddades av de svenska lagarna. I del två beskriver han olika internationella försök att hantera krigsförbrytarfrågan och sätter dessa i relation till hur man har handskats med problemet i Sverige.

Det är ingen lätt lektyr. Man måste ha starka nerver för att inte förtvivla inför de fasor som skildras och dessutom god orienteringsförmåga för att inte gå vilse i den juridiska djungeln och drunkna i informationsflödet. Den idoge läsaren får dock lön för mödan. Deland tar upp många olika trådar, sätter händelser i sitt sammanhang och belyser den historiska bakgrunden. En litteraturförteckning saknas, men den som inte skyr strapatsen att lusläsa notapparaten (1413 noter på 130 mycket finstilta sidor), finner där alla verk Deland bygger sin analys på.

Boken vederlägger den gängse föreställningen att krigsförbrytarna flydde till utomeuropeiska länder, framför allt till Argentina. Det var, säger Deland, inte alls nödvändigt för dem att lämna Europa, de hade även där goda möjligheter att gå under jorden. Det var endast en bråkdel som flydde till Sydamerika – cirka 50 personer till Argentina och lika många till andra sydamerikanska stater. De flesta blev kvar i Europa, och av dessa sökte sig många till Sverige. På grund av vår lagstiftning var vårt land en trygg hamn för internationella brottslingar som ville komma undan rättvisan.

Sverige, en fredlig oas mellan krigförande och ockuperade länder, var ett huvudmål för såväl offer som förövare på flykt. Våra lagar tillät oss att avvisa judar med argumentet att de ju inte förföljdes av politiska skäl och därför inte kunde klassas som politiska flyktingar – och följaktligen inte kunde göra anspråk på asyl. För förövare på flykt fanns det inga sådana restriktioner. Ett stort antal misstänkta krigsförbrytare kunde därför ta sig in i Sverige.

Här hade de alla chanser att komma undan oskadda. Det fanns starka högerradikala kretsar som gav dem stöd. De anlitades för olika uppdrag av den svenska underrättelsetjänsten och av säkerhetspolisen. I vissa fall fick de också aktiv hjälp från regeringens sida. Något intresse att ställa dem inför rätta fanns inte.

De flesta krigsförbrytare som tog sig till Sverige kom från de baltiska staterna. I öst hade kriget en annan dimension än i väst, och det var där de värsta krigsbrotten begicks. Då nazisterna riktade sitt rasförakt även mot slaver, var kriget vid östfronten från första stund ett rasistiskt förintelsekrig, där alla rättsliga normer sattes ur spel.

Även i öststaterna var antisemitismen stark, och då det fanns ett utbrett hat mot Stalin var beredskapen att samarbeta med Nazityskland på många håll stort. Därför fick Förintelsen i öst ett ännu mer katastrofalt förlopp än i väst. Det var på tyskockuperat område i de sovjetiska delrepublikerna som den centrala brottsplatsen låg; där fick de flesta judar sätta livet till.

Under sin frammarsch mördade de tyska trupperna hämningslöst alla judar som kom i deras väg – och fick ofta stöd av den inhemska befolkningen. I Lettland, där Stalin gått särskilt brutalt fram, var kollaborationen med tyskarna stor. Deland ger en chockerande inblick i vad som skedde med judarna. Det rör sig, betonar han, inte om våldspornografi utan om ögonvittnesskildringar som han återger för att man i Sverige verkligen ska fatta vilka brott de människor begått som fick en fristad hos oss.

För det problem som boken handlar om – nämligen vårt ointresse att förfölja de förbrytare som hamnat i vårt land – bottnar till stor del i vår bristande förmåga att sätta oss in i de fasor det rörde sig om. Det fanns en utbredd ovilja att ta ställning mot krigsförbrytare med argumentet att brott som begås i krig är svåra att bedöma och att det därför är orättvist att vissa människor bestraffas medan andra går fria.

Deland analyserar den svenska lagstiftningen och de juridiska diskussioner som fördes i Sverige kring krigsförbrytarfrågan. Där framgår att vårt huvudmål var att till varje pris undvika konflikter. För att inte bli indragna i några förvecklingar, undvek vi att utforska vem som gömde sig bakom vår juridiska skyddsvall. Deland går inte in på ”baltutlämningen” till Sovjet 1946, men den är ett bevis för det problem han behandlar: Vi gjorde ju inte ens ett försök att skilja krigsförbrytare från unga soldater, som tjänat i den tyska armén därför att de aldrig accepterat att Stalin hade annekterat deras land 1939 och inte ville kämpa på hans sida.

På frågan hur många krigsförbrytare som funnit sin tillflykt i Sverige finns det inget exakt svar eftersom det rör sig om förbrytare av olika slag och olika nationaliteter, även svenska SS-män. Vad man dock med säkerhet kan säga, framhåller Deland, är att ingen krigsförbrytare har dömts i Sverige.

Och det, betonar han, beror på att vi helt enkelt har vägrat att befatta oss med problematiken i hela dess räckvidd. Det skulle ju också ha varit en mödosam procedur, som krävt att vi självkritiskt analyserat såväl våra attityder som våra institutioner, och då vi inte såg problemet lät vi bli. Efter ”baltutlämningen” avvisade vi alla krav på utlämning av misstänkta krigsförbrytare till andra stater än de nordiska – med ett undantag: en tysk som ställdes inför rätta och avtjänade sitt straff i Västtyskland.

Sverige var dock ingalunda det enda land som efter krigsslutet sopade krigsförbrytarproblematiken under mattan. När det kalla kriget bröt ut 1947 stod det som skett under nazitiden inte längre i fokus, och intresset att förfölja krigsförbrytare avtog snabbt i alla europeiska stater.

Uppgiften övertogs nu av frivilliga grupper, i första hand judiska. Det var israeliska agenter som i Argentina spårade upp Adolf Eichmann, som organiserat transporten till förintelselägren. Han ställdes inför rätta i Jerusalem 1961 och avrättades. Även i Sverige fanns det privata initiativ att spåra upp krigsförbrytare här i landet, men den svenska säkerhetspolisen avvisade all medverkan.

Västtyskland var den enda stat som i egenskap av Tredje rikets arvtagare tvingades ta itu med problematiken. Visserligen var behovet att dra ett streck över det förgångna även där starkt, och under Adenauer-regimen fick de flesta som satt fängslade för krigsbrott amnesti. Det fanns dock i Västtyskland alltid en stark proteströrelse som kämpade mot förträngningen av Hitlertidens brott.

1958 inrättades ett centralt forskningsarkiv i Ludwigsburg för att utreda nationalsocialistiska brott. Under 1960-talet fördes en rad rättegångar, bland andra den stora Auschwitzrättegången 1963-1965. Nu fördes också en debatt om en förlängning av preskriptionstiden – 20 år för mord – för de brott som begåtts under Hitlertiden. I DDR avskaffades den 1964. I Västtyskland förlängdes den först och avskaffades sedan för gott.

I Sverige bibehölls dock preskriptionstiden för olika brott. Därmed erhöll de krigsförbrytare, som befann sig i Sverige, ett slutgiltigt skydd.

Först på 1990-talet, då Sveriges roll under Hitlertiden började ifrågasättas såväl på hemmaplan som i utlandet, skedde en omsvängning i vår politik. Göran Persson ordnade folkmordskongresser, initierade historieprogrammet ”Svenaz” och grundade ”Forum för levande historia”.

Men uppenbarligen finns det på många håll ett motstånd mot vad som tydligen uppfattas som ett otillbörligt rotande i nationens förflutna. Deland skildrar sina vedermödor att få fram det material han behövt för sin undersökning: eviga väntetider, sekretesskydd, förvägrade intervjuer, undanflykter... Dessa hinder har försvårat och fördröjt hans arbete avsevärt. I sitt tack vänder han sig uttryckligen till sin lilla dotter, som i åratal tvingats krypa över travar av pärmar för att nå fram till sin hålögde far.

Hon kommer säkert att förlåta honom när hon blir gammal nog att förstå att det hennes pappa sysslar med är viktigt även för henne. De insikter boken förmedlar öppnar vägen för ett ärligt tankeutbyte bortom anklagelser och rättfärdighetsbehov. Det rör sig ju inte om att åtala någon utan om att skapa klarhet. Så komplicerade och prekära frågor måste redas ut för att efterföljande generationer ska kunna leva i ett land som inte längre tyngs av obearbetade problem i det förflutna.

Man kan därför hoppas att Delands bok utlöser en diskussion på bred bas. Det är viktigt att vi européer gemensamt söker göra upp med vår belastade 1900-talshistoria och att Sverige tar på sig sin del av ansvaret. Det är, som också Deland framhåller, en fråga om internationell solidaritet – och om respekt för offren.

Barbro Eberan
är fil dr i germanistik, bosatt i Tyskland. Hon utkommer i höst med boken ”Varför är vi inte färdiga med Hitler än?” på Carlsson Bokförlag.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X