Annons
X
Annons
X

Lena Kåreland: Krigets kaos formade franska klassiker

Om Prousts ”På spaning” var den sista romanen från världen före första världskriget var Célines ”Resa till nattens ände” den första från världen efter förödelsen. En ny bok finner förvånansvärt många likheter mellan den franska 1900-talslitteraturens två motpoler.

Marcel Proust (1871–1922) och Louis-Ferdinand Céline (1894–1961).
Marcel Proust (1871–1922) och Louis-Ferdinand Céline (1894–1961). Foto: IBL

Vad har Marcel Proust och Louis-­Ferdinand Céline gemensamt? Inte mycket, kan det tyckas. Snarare förefaller de i det mesta vara varandras motsatser. Det gäller deras sociala miljö, deras syn på världen samt ­deras politiska och ideologiska hållning. Inte minst skiljer sig deras litterära stil åt. Prousts långa, sinnrikt hoptvinnade meningar som mjukt slingrar sig fram över sidorna utgör den största möjliga kontrast till Célines uppbrutna, fragmenterade prosa bemängd med slanguttryck men ändå så rytmisk och musikalisk. Vad som förenar dem är att de hör till det tjugonde århundradets mest inflytelserika franska författare. Dessutom påverkades båda djupt av la Grande Guerre, det vill säga första världskriget, som för dem bägge blev en vändpunkt och en förödande katastrof på det personliga såväl som på det samhälleliga planet.

Det är de båda författarnas upplevelse av kriget som Hervé G Picherit, professor i litteratur och film vid University of Texas i Austin har som utgångspunkt i boken ”Le livre des écorchés. Proust, Céline et la Grande Guerre” (CNRS Editions). I denna originella studie presenteras en fascinerande parallelläsning av Prousts och Célines verk. Ordet écorchés i titeln syftar främst på bägge författarnas hyperkänslighet både fysiskt och psykiskt. Picherits ­huvudtes är att kriget för både Proust och Céline fick konsekvenser som överskred själva konfliktens mänskliga, politiska och militära dimensioner. ­Kriget öppnade portarna för ett primitivt kaos, där individen tappade kontrollen över sig själv och den omgivande världen.

Enligt Picherit framstår i detta perspektiv Prousts storverk ”På spaning efter den tid som flytt” (1913–27) som den sista romanen från världen före kriget, medan Célines författarskap, särskilt ”Resa till nattens ände”, publicerad 1932, kan ses som den första krönikan från världen efter kriget. Men författarnas romaner går givetvis inte att reducera till blott och bart ett enkelt vittnesbörd om krigets elände. Céline och Proust ville med sina verk ge ett botemedel till den fundamentala omvälvning på flera plan som kriget medförde.

Annons
X

Författarna hade ambitionen att omdefiniera ­jaget och världen för att därmed lägga grunden till ett nytt symboliskt berättande som fortsatt att utöva sitt inflytande på fransk litteratur. Deras fiktiva världar rör sig mellan individens behov och kollektivets, mellan det förflutnas tvång och framtidens löften. Men författarna skiljer sig åt när de försöker staka ut riktlinjerna för en ny värld. De ger olika svar på samma grundläggande fråga: hur kommer framtiden att gestalta sig efter den katastrof som följde i släptåget på la Grande Guerre?

Att författarnas verk innebar något radikalt nytt är obestridligt. Publiken 1913 var inte redo att ta emot ”Swanns värld”, den inledande romanen i Prousts svit ”På spaning efter den tid som flytt” som kom att omfatta sju band. Flera kritiker fann verket strukturlöst och dekadent, och Proust fick sitt ­genombrott först 1919 när ”I skuggan av unga flickor i blom”, den andra delen av verket, kom ut. Med Célines ”Resa till nattens ände” drygt tio år senare lanserades en ny realism som både chockerade och hänförde läsarna. Bardamu, hjälten i romanen, jämfördes bland annat med Rabelais karaktärer i fråga om blasfemi och råhet i sättet att uttrycka sig.

Till en början blir man lätt provocerad av Picherits resonemang och hans sammankoppling av Proust och Céline. Hur kan Céline med sina infama antisemitiska pamfletter, skrivna under senare delen av 30-talet, där judarna blir skulden för Frank­rikes alla svårigheter och problem, över huvud ­taget knytas till Proust med dennes rötter i judisk tradition? Skillnaden författarna emellan ter sig stor även på det personliga planet. Steget är långt från Prousts ljudisolerade sovrum i Paris, varifrån författaren verkade och mellan astmaattackerna skapade sitt imaginära universum, till det danska fängelse där Céline tillbringade sin bittra exil efter andra världskriget. Han dömdes i sin frånvaro 1950 till ett års fängelse och böter på 50 000 francs.

Men efter ett tags läsande blir man beredd att ­acceptera Picherits argumentering. Läsarna lotsas med säker och skicklig hand genom de båda för­fattarnas verk och blir varse ett antal symboliska samband. Även författarnas respektive livshistorier och andra biografiska fakta vävs in i analyserna, där Picherit knyter an till en rad filosofer och psykologer, huvudsakligen franska. Men han har också ­inspirerats av religionshistorikern Mircea Eliade, sociologen Emile Durkheim och drömtydaren ­Sigmund Freud.

Särskilt stor vikt läggs vid vad Picherit kallar den förstörda kyrkan, en gemensam symbol och referenspunkt hos Proust och Céline. Ingen av författarna var traditionellt kristen men de var båda klara över att relationen mellan det heliga och profana måste bli en annan när kyrkan inte längre hade samma position som förr. Kriget 1914 markerar gränsen mellan den gamla och den ­moderna världen. Samhället förändrades då i grunden. Var finna källan till en ny form av ”helighet” är en fråga som löper genom båda författarnas verk.

Man kan påminna sig att Proust 1904 skrev en artikel med titeln ”La mort des cathédrales” i tidningen Le Figaro. Den kom sedan att i bearbetad form ingå i samlingsvolymen ”Pastiches et mélanges” (1919). För Céline innebär den förstörda kyrkan en upplösning av den sociala sammanhållningen i samhället. Han skriver härom i ”Bagatelles pour un massacre” (1937), en skrift som hör till hans politiska pamfletter. En bys eller stads andliga centrum, dess dragningskraft och maktsymbol är inte längre kyrkan, slottet eller ens rådhuset … det är inget annat än bistron, konstaterar han.

I mycket är de båda författarna varandras motpoler. I Prousts verk handlar det om ett inre äventyr, ett sätt att vara där platsen för vår individuella er­farenhet finns bortom verkligheten. Proust ger oss möjlighet till en reträtt från världen. Han tog ­avstånd från uppfattningen att fiktionen skulle vara mimetisk, verklighetsavbildande. Det fiktiva var ingen spegel av det vardagliga utan ett medel i transformeringen av det egna jaget. För Céline, där­emot, gällde det att förse läsarna med vapen som skapade beredskap att möta en yttre fientlig och kaotisk värld. Han ger oss möjlighet att gå i närkamp med den yttre världen.

Båda författarnas visioner inrymmer samtidens drömmar och idéer och belyser samtidigt spänningen dem emellan. De motstridiga element som döljer sig i Prousts och Célines imaginära världar kan enligt Picherit fungera som en drivkraft även för vår egen existens. Författarna går i sina verk utan­för det individuella och belyser hur kriget bland annat ledde till ett sönderslitande av den franska nationen.

Proust behandlas i två inledande kapitel, där ­Picherit tar fasta på den astmatiska sjukdom som kom att prägla Marcels barndom och när den sedan blev kronisk hela hans liv. Sjukdomen var kaos­skapande och starkt symboliskt laddad för hela ­familjen. Alla ansträngningar som gjordes (fadern var läkare) för att få Marcel att tillfriskna var på samma gång en familjens strävan att själv bli botad från Marcel. Denne var förvisso ett älskat barn men hans fysiska och psykiska besvär kom att gälla familjen som helhet. Det som i familjekretsen var en defekt visade sig dock för Proust själv bli en tillgång personligt såväl som litterärt. Han lyckades genom skrivandet bygga upp åt sig en egen autentisk tillvaro. Men det var en smärtsam process som ledde dit. Han måste till exempel acceptera att han inte kunde leva upp till faderns krav på en romersk och stoisk hållning.

Célines egentliga namn var Louis-­Ferdinand Destouches, men när han gav ut sin första och mest betydande roman ”Resan till världens ände” tog han namnet Céline, hans mormors förnamn. Picherit ägnar även Céline två kapitel, det ena med titeln ”Den sårade sol­daten” och det andra betitlat ”Den musikaliska familjen”. Den komplexe Céline kan jämföras med dr Jekyll och mr Hyde. Som den hängivne läkaren dr Destouches var han en ängel, som författaren Céline var han en demon i den franska litteraturen med en svart humor och en ytterst pessimistisk syn på ­världen.

Många är starkt berörda av författaren Céline men förhåller sig reserverade till människan. Céline oroar ständigt och gör ständigt skandal. I sina romaner ger han uttryck för sin avsmak och sitt ­förakt för det mesta i livet. Det finns hos honom också ett behov att oupphörligen framhålla sin egen gemenhet.

Célines upplevelser av kriget kom att följa ­honom genom livet. Han enrollerade sig i kavalleriet redan 1912 men när han hösten 1914 ryckte ut i kriget sårades han ganska snart och hamnade på sjukhus. Vid tiden för andra världskrigets utbrott var han radikalpacifist och såg en allians med Tyskland som den enda möjligheten att undvika ett nytt krig.

För att Céline skulle finna sin alldeles speciella berättarton behövde han genomlida krigets fasor och göra några resor, bland annat till Afrika, där han kom i kontakt med kolonialismen. I Frankrike konfronterades han med samtidens sociala verklighet, och den misär han upplevde under sitt arbete som läkare i Paris förorter blev en skrämmande upplevelse. Célines egna erfarenheter har således i hög grad gett näring åt hans författarskap. Så är det även beträffande Proust. Men ingen av författarnas romaner kan för den skull betraktas som självbiografisk. Deras verk har en betydligt större spännvidd.

Annons

Marcel Proust (1871–1922) och Louis-Ferdinand Céline (1894–1961).

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X