Recension

Fåglar utan vingarKriget splittrade en värld

Det Ottomanska rikets fall skapade väldiga omflyttningar av religiösa minoriteter, och motsättningar som världen ännu genljuder av. Författaren till ”Kapten Corellis mandolin” har skrivit en grym och mångstämmig roman om hur en mångkulturell idyll förvandlas till en spökstad.

Under strecket
Publicerad
Annons

Kring Louis de Bernières senaste roman Fåglar utan vingar sitter en röd banderoll som aviserar att boken är skriven av författaren till ”Kapten Corellis mandolin”. Så stora har framgångarna med de Bernières genombrottsroman varit att boken överskuggar författaren, som till på köpet bär ett tämligen krångligt, normandiskt namn.
Louis de Bernières tidiga romanproduktion (ej översatt till svenska) är starkt influerad av latinamerikansk litteratur i den magiska realismens skola. Med sin fjärde roman, ”Kapten Corellis mandolin” (1994; på svenska 1995), som är en kärlekshistoria i krigets skugga, bytte han världsdel och landade på en grekisk klippö, där han fann en mer personlig stil, bestående av magisk realism utan magi, vilket inte är detsamma som ren och skär realism, vad nu det är för något.

Han behöll det lyriska, mustiga berättarspråket, och gestalterna skumpar omkring i
en med humor vadderad värld, men de magiska och drömska ingreppen i tillvaron är bortskrapade med bajonettskarp omsorg. Gestalterna skildras och uppför sig som vore de skyddade av den magiska realismens gränslöshet, men är det inte. Vilka fasor som helst kan inträda, och gör det också, i form av jordbävningar och nazister.
Naturligtvis är det en grymhet, och det är ett drag hos de Bernières som jag ogillar. Man skulle kunna hävda att hans berättelser liknar det verkliga livet, som ju bekant inte har något till övers för romantik och lyckliga slut, och att grymheterna och de brustna drömmarna skulle vara motiverade av det skälet, men det är inte så enkelt, för de Bernières figurer är romanfigurer, förvisso inte helonda eller helgoda men ändå mjukt tecknade med penna, och då borde de i den konstnärliga rättvisans namn få åtnjuta åtminstone några av romanfigurens välsignelser. Men icke: den sköna Pelagia förvittrar långt från kapten Corellis famn och det känns lika fel som när hennes gulliga mård klubbas
ihjäl av nazisterna.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons