Annons

Johannes Salminen:Kriget som helvete eller gudstjänst

Med sin målning ”Guernica” fångade Picasso krigets vanvett och lidande. Över hundra år tidigare hade en annan spanjor, Goya, avromantiserat gerillakriget mot Napoleons armé. Hos krigsskildraren Runeberg finner vi motsatsen: hjältedikter med en romantisk dödskult.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Den baskiska staden Guernica råkade vara på ”fel” sida i spanska inbördeskriget, och en aprildag 1937 attackerades den på Francos vägnar av tyska Junkerplan med 500-kilosbomber i lasten. Folk som flytt ut på fälten förföljdes med maskingevärseld från lågt flygande stridsplan, en massaker där de utvalda offren framför allt var kvinnor och barn.

Det brinnande Guernica illustrerade en ny sorts ”total” krigföring och skulle i oändlighet upprepas, med Gaza och Tjetjenien som färskaste exempel. Men det var Picasso som med sin ”Guernica” en gång för alla fångade in det moderna kriget och dess vanvett. Picasso var inte bara reportern som ville beskriva ett exempellöst brott ur nutiden, skriet som här stiger ur strupen på både människor och djur bryter igenom seklerna och når fram till våldet och skräcken som en hemsökelse utan bot.

Men först på plats som modern krigsskildrare var inte Picasso utan en annan spanjor: Francisco de Goya. Hans krig startade 1808 med Napoleons spanska invasion, ett fälttåg som antogs vara över på en vecka men i själva verket räckte fem år och artade sig till ett debacle av samma klass som återtåget från Moskva. För Napoleon var den spanska armén närmast ett skämt, liten och illa utrustad, med officerare som var kända för sin besticklighet.

Annons
Annons

Vad ingen räknat med var Guerrillan, lösa formationer ur byarna som kunde samlas och försvinna i ständigt nya och gäckande kombinationer. De reguljära arméerna stod handfallna inför den här typen av motståndare (som typiskt nog saknade ett eget namn på franska eller engelska). Eftersom gerillan var rekryterad ur folkdjupet skulle de civila dras in i striderna och som aldrig förr utsättas för rabiata hämndaktioner. Kriget hade gått in i en fas som var lika lömsk som grym.

I franska ögon var gerillan inga riktiga soldater, de var banditer och mördare, ”terrorister”, som tagna till fånga kunde skjutas på stället eller varför inte torteras, utan minsta sken av rättegång. Samtidigt ville Napoleon gälla för Spaniens ”befriare”, beredd att - som amerikanerna i Bagdad - tacksamt hyllas av en hel nation. Besvikelsen är därför oerhörd när han i stället hängs ut som ett monster, hatad bland folket som ingen fransman före honom.

Själv drog Goya aldrig dolken ur ärmen, men serien av etsningar ”Los desastres de la guerra” (Krigets fasor) - där tredjedelen fokuseras på kriget som rasade omkring honom - gör ändå ett överväldigande autentiskt intryck. Goya dog 1828, men etsningarna blev offentliga först 1863. Två generationer gick åt innan det var dags för sanningen om spanska kriget.

Den heroiska auran kring åren 1808-1813 trasas här sönder av en iakttagare som vägrar skilja mellan spanska och franska missdåd, samma furier släpps lösa på båda hållen. Ett litet barn lämnas gråtande på marken medan modern släpas bort för att våldtas, i träden hänger styckade lemmar.

Annons
Annons

Goya har heller ingen respekt för ”folket”, pueblon, när som helst kan det förvandlas till en massa som dräglar av hat och mordlust. Själva landskapet är grått och barskrapat, en ödslighet som får Robert Hughes att tänka på första världskrigets Flandern.

Insatser som den spanska har betytt mycket som eldande förebild för nationella revolter världen runt. Men Goya låter inte lura sig, det finns inget nobelt hos kriget, hur än frihetshjältarna klutar ut sig har de blod på händerna.

Goya levde lite av ett dubbelliv, han döljer sin stridbara och sardoniska sida för de regerande Bourbonerna och förblir länge deras stora favorit. Visst behöver han sina pengar, men glittret och glamouren kring hovet roar genuint hans målaröga, och det är mer än en tillfällighet att de också psykologiskt så träffande porträtten av hertiginnorna Alba och Osuna hör till hans mest lyckade.

Den unge Goya tog girigt vara på tillvarons sensuella möjligheter, det må sedan med Hughes ord vara ”doften av en apelsin eller en kvinnas armhåla”. Sin sexuella aptit bekänner han i ”Den nakna och den klädda Maja”, som en skir rokokodröm möter oss däremot den unga, anonyma skönheten i ”Parasollen”.
Allt förändras med att en mystisk sjukdom slår till 1793 och han vid 46 års ålder blir stendöv för alltid. Dövheten isolerar men den skapar också en ny närhet till allt det plågade och förtrampade i samtiden. I den stora tystnaden rör sig också spöken, en underjord bubblar fram som ger honom onda drömmar. Med ens har alla horisonter svartnat i livet såväl som konsten (utan att han för den skull ger upp sin position som fashionabel porträttmålare).

Annons
Annons

Samtidigt blir Goya alltmer militant som kritiker av Spanien och dess bigotta efterblivenhet. Pyrenéerna tycktes fungera som en effektiv spärr mot det nya, rörliga Europa, tiden stod stilla i ett land som fortfarande styrdes av adel och svartrockar. Det moderna med Goya är inte minst det fräna tvivlet på alla auktoriteter, han var, har det sagts, lika radikal som verkligheten själv.

1824 hade Goya fått nog av den ärkereaktionäre Fernando VII och flyttade till Bordeaux vid franska Atlantkusten, tillsammans med tusentals andra illustrados före honom, människor som i upplysningsarvet hittat sin sanna identitet. Ärkefienden Frankrike bjöd på den frihet som saknades hemmavid, och till och med Napoleon återfick sin plats som symbol för framsteget, alla blodspår till trots.

Samma år som Napoleons arméer invaderade Spanien startade Alexander I ett krig i en helt annan del av Europa. Detta ”finska krig” varade i två år och slutade med en fullständig rysk seger, påskyndad inte minst av fästningen Sveaborgs nesliga kapitulation.

Kriget 1808-09 fick sin skildrare i J L Runeberg, första delen av hans ”Fänrik Ståls sägner” kom ut ett 40-tal år senare och är ett diktverk som skrevs för att med Johan Wredes ord ”bevisa nationens rätt till sitt fosterland”. För att nå sitt syfte hade Runeberg att ta till två illusionstrick: åtminstone i moralisk mening måste nederlaget vändas i ”seger” och själva kriget fick inte förlora sina skönt upphöjda drag.

Goyas och Runebergs roller var alltså ombytta, där den ene gör allt för att avheroisera triumfen över Napoleon anstränger sig den andre att hjälteförklara ett krigs förlorare. En enda gång kommer Goya verkligt nära Runeberg, och det sker i målningen ”Tredje maj 1808”, en ung man står här inför en fransk arkebuseringspluton, med armar Kristuslikt utbredda och ögonen brinnande av vilt trots. Mannen i den vita skjortan har blivit något av en ikon för den spanska motståndsviljan.

Annons
Annons

Här har vi en martyr som är avlägset släkt med ”Molnets broder” hos Runeberg, torparsonen som ur de djupa skogarna ilar till sitt folks hjälp. Men hans död har inget av diktens sublima förtröstan, mörkret över hans huvud är kompakt, himlen utan stjärnor. Döden hos Goya är kallt definitiv, det yttersta svaret på alla frågor är Nada, ingenting.

Att kriget hos Runeberg gör ett så uppsnyggat för att inte säga propert intryck har givetvis mycket med avståndet att göra. Om Goya har vapenlarmet obehagligt inpå sig kunde Runeberg från sin punschveranda lägga fyra decennier mellan sig och striderna 1808-09.

Det finska kriget hade dessutom helt andra proportioner än det spanska, armén som Napoleon sände in över gränsen var på 250 000. Men den ryska offensiven hade sin egen kvot av plundringar och terroraktioner, och för ett litet land som Finland var manfallet i striderna alldeles tillräckligt svidande. Wrede uppger att i fäktningen vid Kokonsaari mosse hade truppen på 1 100 man förlorat 200 i stupade och sårade, och i Karstula strök 300 med av 1 600.

Det är siffror som inte hindrar Runeberg från att låta Veteranen högtidsklädd gå till slagfältet för att från vägkanten få avnjuta de finska vapnens seger. Kriget är här förvandlat till gudstjänst, och efteråt vandrar den gamle hemåt rörd till tårar över ”denna sköna dag”. En något lättfärdigare tolkning får kriget i Kulneff, nu blir ”kraften att slåss” det som ytterst förenar ryss och finne. Och von Törne i sin tur manar sina gossar att meja fienden som man mejar säden, ”det här blir en fördärvat rolig lek”.

Annons
Annons

Homeros var en av Runebergs mästare men Sägnerna kommer inte ens i närheten av den ohöljda realism som ”Iliaden” utvecklar mitt i ”leken”. När lansen träffar Erymas mun ”gick udden tvärs genom skallen strax under hjärnan och med följde vita flisor av benet”. Och då Hektor kör runt bland liken sprutar det av blod kring hjulen. Både Sägnerna och ”Iliaden” vädjar till striden och dödandet som en dold törst inom oss, därav bra långt deras ihållande popularitet. Men Sture Linnér betonar med rätta att Homeros aldrig missar den tragiskt frånstötande aspekten av kriget, inte för intet spelar Odysseus vansinnig för att slippa delta.

Två dikter hänger som kvarnstenar runt halsen på Runeberg. Den ena är ”Soldatgossen”, en hyllning till mannen i ledet, han som från 15 år glatt offrat sig för kung och land. Här skymtar en hel kedja av villiga kämpar, alla lika övertygade om det stora i sitt uppdrag: ”ett härligt liv de levat dock, en härlig död de fått”.
Att det var si och så med det ”härliga” har Heikki Ylikangas visat, enligt honom använde sig storbönderna rått av soldatgossarna för att köpa sina egna söner fria från militärtjänst. Ofta strök de unga dessutom med redan första året i någon av de många sjukdomar som hörde fälttågen till. Som tonsatt har ”Björneborgarenas marsch” blivit den ceremoniella signaturmelodin för republiken, den följer presidenten åt i festligare sammanhang, och vid sidan av ”Vårt land”, nationalsången, är den intimt förknippad med de stora ögonblicken i Finlands historia. Men förbluffande få känner till texten.

Annons
Annons

Redan i de första raderna hyllas sönerna av ”ett folk som blött på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar”. Listan gör ett nästan makabert intryck, i dag vet vi för mycket om den fulla innebörden av ordet ”blöda” för att vi skulle kunna stämma in i kören. I själva verket har demokraten Runeberg fallit offer för den aristokratiska propagandan från stormaktstiden, ingen Peter Englund hjälpte honom att tränga igenom fraserna om Gud och fosterland och få sikte på vinstbegäret hos en högadel som desperat behövde krigen för sin utkomst.

Både Runeberg och Topelius var lyckliga över att lilla fattiga Finland fick vara med och göra historia ”på Lützens kullar”. Men Äran var det enda guldregn som föll över östra rikshalvan, det mesta av krigsbytet dirigerades till svenska herresäten. Att Karl XII på sina östfärder lämnade Finland utan skydd mot ryssen är också att notera.

Men varför inte sänka ribban och hos Runeberg nöja sig med att njuta av det raska tempot, de slagkraftiga bilderna, humorn? I ett europeiskt sammanhang är det ändå något oroande över Sägnerna som tidssymptom. Inget kan vara mer olycksbådande än Nietzsches ord i ”Den glada vetenskapen”: ”Kriget är de goda tingens fader”.

Ofarliga blir då inte heller de förklaringsstunder i dödens tecken som är bland höjdpunkterna i Sägnerna, dödskulten är en romantisk åkomma som går som en försåtlig underström genom 1800-talet och till slut får sin utlösning i händelserna 1914. Världskriget tvingade fram en tillnyktring, men temat gör en lika oväntad som brutal comeback hos självmordsbombarna. I Bagdad av i dag skulle raderna från ”Molnets broder” väl gå an som gravskrift: ”Mer än leva, fann jag, var att älska, mer än älska är att dö som denne.”

Johannes Salminen
Johannes Salminen är författare och professor, bosatt i Helsingfors

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons