Annons
X
Annons
X

Kriget som fortfarande är en vattendelare

Krigsrubrikerna präglade tidningarnas löpsedlar den 8 augusti 2008 – och rubrikerna berättade inte om OS utan just om att krig hade brutit ut. Dagen innan hade Georgienkriget inletts och några dagar senare var femdagarskriget över. Ryska styrkor stod då inte bara i Abchazien och Sydossetien utan även långt inne på andra delar av georgiskt territorium.

Utrikesminister Carl Bildt slog fast att det motiv som Ryssland stred med förde tankarna till Tjeckoslovakien 1938 och konstaterade:

”Den ryska offensiven mot och i Georgien är aggressionshandlingar oförenliga med internationell rätt och grundläggande principer för säkerhet och samarbete i Europa.”

Annons
X

För svenskt vidkommande var det naturligtvis allvarligt att Rysslands tröskel för våldsanvändning mot ett grannland var så låg. Femdagarskriget fick ÖB att vilja stärka den svenska försvarsförmågan. Försvarsminister Tolgfors tyckte också att kriget påverkade oss – fast det tog en vecka innan polletten ramlade ned.

Fördömandena strömmade in. Man talade om det ryska agerandet och dess konsekvenser i termer av en ruptur. En händelse som förändrade grundförutsättningarna för säkerheten – och då inte minst i Europa.

Tre år senare är Georgienkriget förpassat till den internationella politikens skuggiga del medan realpolitiken snabbt återgav Ryssland en plats i solen – trots att kriget fortfarande är en vattendelare. I det avseendet har inget ändrats. Det som däremot har skett är att det ryska greppet om utbrytarregionerna har skärpts.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Striderna avbröts efter EU-medling av president Sarkozy men Ryssland vägrar att följa avtalet om vapenvila. Sedan krigslutet har den ryska militära närvaron fördubblats i de båda utbrytarregionerna. Den ryska militären har också fört in vapen som gör att president Saakasjvili befinner sig under ett konstant militärt hot.

    EU-övervakare släpps inte in på den ryska sidan av de administrativa gränslinjerna mot Georgien. Etnisk rensning ingår också i bilden – ackompanjerad av uttalanden från utbrytarpolitiker om att de georgiska flyktingarna aldrig ska få komma tillbaka.

    Till skillnad från när kriget inleddes 2008 har den georgiska regeringen numera inte några förväntningar om underverk utan nöjer sig mer realistiskt med strategisk väntan. Tyvärr är det inte heller realistiskt att Georgiens territoriella integritet kan återupprättas så länge utbrytarkungen styr i Moskva och Ryssland är som det är.

    Men det bör inte EU och USA slå sig till ro med. Det finns att göra. Som att verkligen kräva att Ryssland följer avtalet om vapenvila. EU och USA måste skingra alla tvivel om att politiken syftar till att lösa konflikten.

    Abchazien och Sydossetien är självutnämnda stater men bara erkända av Ryssland, Venezuela, Nicaragua och Nauru. Ett första viktigt steg vore att kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation. Tandemparet Putin/Medvedev saknar legal grund för den ryska militära närvaron och har den effektiva kontrollen över de två utbrytarregionerna.

    I rapporten International Law and the Post-2008 Status Quo in Georgia (Central Asia-Caucasus Institute, mars 2011) varnar Johanna Popjanevski för att bristen på klarspråk kan uppfattas som tyst acceptans av självständighetsförklaringarna.

    Genom att vara tydlig om ockupationen drar man också undan mattan för Moskvas påståenden om att trupper och baser är fullt legitima eftersom de är på plats efter avtal ingångna mellan självständiga stater. Att göra detta höjer i sin tur också ribban för eventuella ryska ambitioner att absorbera de båda regionerna.

    EU och USA kan också bidra genom att fördjupa den georgiska integrationen med EU och Nato. Men för att få full utväxling är det också viktigt att Georgien väljer att helhjärtat slå in på Europavägen.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X