Annons

Krig river ner basen för fredlig förändring

Under strecket
Publicerad

Irak bryter mot FN:s säkerhetsråds resolutioner. Det kan vi nog alla vara överens om. Men är verkligen en militär våldsaktion då det enda sättet för världssamfundet att visa musklerna? Olika alternativa förslag och idéer cirkulerar i debatten. Ett långtgående förslag, med rötterna hos Frankrike och Tyskland, är att utöka vapeninspektörernas antal, backa upp dem med FN-trupp som övervakar anläggningar och genomför inspektionsflygningar samt tar full kontroll över Iraks luftrum. En särskild FN-domstol för att komma till rätta med Iraks brott mot mänskliga rättigheter skulle också inrättas och de sanktioner som nu slår mot Iraks civilbefolkning skulle i stället slå emot Saddam Hussein och Iraks politiska ledarskap. Det är knappast någon feg strategi, vilket den amerikanske utrikesministern gör gällande.
Irak bryter mot FN:s säkerhetsråds resolutioner, och har så gjort under lång tid. Även vapeninspektörerna säger - Hans Blix liksom Hiro Ueki som är chef på plats i Irak - att Irak inte samarbetar som de
borde och framför allt kastade Irak 1998 ut de förra vapeninspektörerna. De tankegångar som presenterats av Frankrike och Tyskland riktar in sig just på resolutionernas krav på avväpning, inte på att ersätta Iraks ledare med någon annan regim. Krig är knappast något gott medel för att demokratisera ett land. Någon önskvärd demokratisk utveckling kan inte sägas ha skett efter krigen i vare sig Vietnam eller Afghanistan.
Kriget återuppväcker i stället gamla konfliktlinjer, laddar dem med nytt innehåll och river ned den civila ordning som trots allt är en förutsättning för fredlig förändring. Samhällsutveckling kräver stabila och goda institutioner, sådana tar mycket lång tid att bygga upp. Efter ett krig blir kortsiktiga ekonomiska vinster viktigare för överlevnad än långsiktigt arbete på att bygga en marknadsekonomi. Ett krig öppnar möjligheter för kuppmakare och gör det svårare för breda folklager att påverka uppbyggnaden av samhället.

Annons

Men vad tycker då den svenska regeringen? Hur bör FN visa att
resolutionerna skall tas på allvar? Å ena sidan hävdar Göran Persson att ett snabbt och kraftfullt krig kan få väldigt positiv effekt, å andra sidan säger han att Sverige stödjer ”FN-linjen”. Sverige menar dessutom att som medlem i EU har vi en skyldighet att bidra till att EU talar med en röst. Men när EU är splittrat? Skall vi tala franska och tyska eller föredrar vi i vanlig ordning engelska eller kanske det allt mer populära språket spanska? Sverige bör rimligen - i den ytterst prekära situation som nu råder - ha en egen uppfattning om vilken linje som bör bli FN:s linje. Och visst vore det förenligt med en svensk-europeisk linje att peka på andra sätt för FN att visa sina muskler än att likt gäss marschera efter den amerikanska lösningen på Irak-krisen.
I den franska dagstidningen Le Monde visar satirtecknaren Plantu den amerikanska presidenten bakom sitt skrivbord när han talar om för de vänliga FN:tjänstemännen med sina portföljer och de europeiska kamraterna i sina mörka kostymer att ”inget är
ännu beslutat”. I bakgrunden ses de väldiga hangarfartygen, marinkårens hjälmar, mängder av vapen och den amerikanska flaggan vaja över stridszonerna.
Om inte USA haft sin militära makt hade de amerikanska anspråken aldrig fått diktera debatten om hur världssamfundet skall komma tillrätta med de irakiska vapnen. Det ligger nog närmare sanningen att USA hotar Irak med ett krig, inte för FN:s skull utan för att ge det egna proklamerade kriget mot terrorismen större legitimitet. FN:s problem är att det är först om USA agerar på egen hand och angriper Irak som FN undermineras - inte av det faktum att säkerhetsrådets medlemmar inte vill ha krig som konsekvens av resolution 1441.

Annons
Annons
Annons