Annons
X
Annons
X

Kraftwerk växlar aldrig ner

Det tyska bandet Kraftwerks färd mot framgång har gått från eviga resor på Autobahn och via utskällda turnéer till inträde i kulturens finaste finrum. SvD fick en exklusiv intervju med Ralf Hütter, en av bandets grundare. Ikväll spelar Kraftwerk på Roskildefestivalen.

(uppdaterad)
Foto: PETER BOETTCHER/KRAFTWERK

Se och lyssna på Kraftwerk

Han är inte riktigt så lik ”sin” robot längre.

Robotkopian, som brukar få symbolisera Ralf Hütter på bilder och ibland på scen, ska föreställa en 30-årig Hütter, har knallröd skjorta och kolsvart hår. Men när Kraftwerks ende kvarvarande originalmedlem möter upp på ett galleri i trendiga stadsdelen Hackescher Markt i Berlin, så är det en 66-årig man – i och för sig välbevarad – som tar emot, iförd svarta byxor, svart skjorta och med en odefinierbar mörk hårfärg som tyder på att den nyss har haft en annan, ännu mörkare nyans. Han är inte alls robotlik, utan verkar avspänd och glad.

Självklart har han 3D-glasögon på sig.

Annons
X

–Det kommer att bli en lång natt, konstaterar Ralf Hütter, men ser ändå märkbart nöjd ut.

Vi befinner oss i ett mörkt rum på Galerie Sprüth Magers, där en Kraftwerk-utställning håller på att ta form. Uppenbarligen misstänker Hütter att det är mycket arbete kvar innan tekniken helt klaffar. Längs rummets ena långvägg finns konstinstallationen ”1 2 3 4 5 6 7 8” – bestående av en serie projektioner med rörlig 3D-grafik, skapade av projektorer i taket. De rörliga filmerna ackompanjeras av Kraftwerks elektroniska musik i högtalarna.

Egentligen är installationen en nedkortad presentation av den retrospektiv i form av åtta konserter som Kraftwerk förra året fick ge på Museum of modern art, Moma, i New York. Då framförde gruppen i sin helhet de åtta album som finns samlade i boxen ”Der Katalog”. Här på galleriet får vi istället en låt från vart och ett av albumen – dock ej framförda live av bandet – bildsatta av de avancerade 3D-filmerna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ralf Hütter pekar engagerat mot projektionerna. En svart Mercedes kör om en Volkswagen på Autobahn i en underskön syntetisk miljö: en kliniskt ren motorväg och onaturligt gröna fält som ska föreställa Düsseldorftrakten i mitten av 1970-talet.

    –Här på galleriet ska vi inte ha så hög volym, utan det ska vara lite stillsammare, lite mer kontemplativt än vad det brukar vara när vi är med och sköter musikmaskinerna.

    ”Sköta musikmaskinerna” är hans sätt att säga ”spela live”.

    Ralf Hütter ger inte intervjuer särskilt ofta och vårt möte har föregåtts av viss förhandling med Kraftwerks agent. Nej, jag får inte träffa hela bandet. Nej, jag får inte komma in i bandets legendariska Kling Klang-studio i Düsseldorf. Nej, jag får inte träffa Florian Schneider som grundade Kraftwerk tillsammans med Hütter, men nu ”har gått i pension”. Och nej, jag får inte ta med mig en fotograf.

    Men jag får alltså träffa Ralf Hütter på ett galleri i Berlin. Och när jag väl gör det så är det en vänlig och älskvärd person som tar emot. Han berättar att han föredrar om intervjun kan bli en konversation och om texten får en gestaltad form och inte skrivs ut i en fråga–svar-stil.

    –Jag gör helst inte sådana intervjuer. Då blir det mest: ”När kommer nästa platta?”. Det blir så robotlikt, säger mannen som sedan länge låter robotkopior sköta umgänget med stora delar av omvärlden, inte minst fotografer.

    Bandet släpper inte till några fotografer annat än när de spelar live. I övrigt får man nöja sig med robotarna.

    –Vi har industrialiserat studiofotograferandet, säger han med tydlig tillfredsställelse.

    –Dockorna är mycket bättre än vi på att tålmodigt sitta framför kameran. De orkar till och med jobba längre tid än fotograferna.

    Bilderna på Kraftwerks dockor har nästan blivit en egen konstart. Tidigare i år gav Ralf Hütter ut boken ”Kraftwerk Roboter” med fotografen Peter Boettchers bilder. Här avbildas Kraftwerkrobotarna i olika miljöer – på besök i Turin, Detroit och Paris, på scenen i Berlin och Manchester, eller när de ”arbetar” i Kling Klang-studion.

    Alla fel alltså.
    Det blev en hit.

    Med konserterna i New York förra året har Kraftwerks elektroniska populärmusik verkligen fått komma in i kulturens finaste finrum. Efter Moma har de framfört ”Der Katalog” tillsammans med sin avancerade 3D-grafik på kulturinstitutioner i Düsseldorf, London, Tokyo och Sydney. Kraftwerk har blivit konst.

    Men kanske har Kraftwerk alltid varit just konst? För Momas chefskurator Klaus Biesenbach, själv bördig från Kürten bara några mil från Düsseldorf, verkar det självklart: ”De är som konceptkonstnärer” har han sagt, vilket också bevisas av bandets stora genomslag långt utanför popkulturen och musiken. För The Huffington Post berättade Biesenbach i samband med konsertserien på museet att han redan när han reste till det nya jobbet i New York hade med sig idéer om två utställningar han verkligen ville göra:

    –Marina Abramović och Kraftwerk låg redan då i mitt bagage.

    Ralf Hütter själv poängterar gärna att det var just i konstvärlden som allt tog sig början:

    –Allra först spelade vi mest i gallerier, på museer och studentklubbar. Det var de som först tog emot oss och lät oss framföra vår musik.

    Inspirationskällorna fanns i den tyska samtiden och inte i amerikansk eller engelsk popkultur, säger han.

    –Vi var inspirerade av Fluxus inom konsten och den spännande nya litteratur som började skrivas i Tyskland från ungefär 1968, säger han och menar att bandet på sätt och vis bara har rört sig i en cirkel inom konstvärlden – man spelar numera på museer igen.

    Kraftwerks resa till Moma och Tate startade 1968 när Ralf Hütter mötte Florian Schneider på en musikalisk improvisationskurs. De började skapa musik ihop, bildade bandet Organisation, som senare bytte namn till Kraftwerk. Några gruppmedlemmar kom till, några försvann, några plattor kom ut.

    Men det var först efter sex år av resor på Autobahn till och från olika spelningar, som den verkliga historien om Kraftwerk tog fart: den som börjar med en bildörr som slår igen och en motor som startar. Därefter en försiktig tutning.

    När Kraftwerk släppte ”Autobahn” 1974 bröt de med alla konventioner om hur en låt ska inledas. Istället för ett mäktigt gitarriff eller ett coolt trumbeat klev de helt enkelt bara in i sin Volkswagen och åkte iväg på en elektronisk bilfärd på den tyska motorvägen.

    När andra artister med inlevelse sjöng om att surfa, dansa och bli kär, så mässade Ralf Hütter monotont – Sprechgesang, talsång, kallar han det – om att köra bil på motorvägen. Och när många artister i icke-engelskspråkiga länder gjorde sitt bästa för att nå ut till en stor publik genom att sjunga på engelska, så valde Kraftwerk att talsjunga på tyska: ”Wir fahr’n, fahr’n, fahr’n auf der Autobahn”. I drygt 22 minuter.

    Alla fel alltså.

    Det blev en hit.

    –”Autobahn” var vårt första konceptalbum och det var först i och med det som vi hittade vårt språk. Men låten slog egentligen inte igenom i Tyskland. Jag tror att framgången kom via USA, där några radiostationer spelade låten om och om igen. Därifrån kom den så att säga tillbaka till Tyskland, via England, tror jag.

    Texten som i ganska prosaiska ordalag beskriver en bilfärd på motorvägen var en dröm om en möjlig framtid för Kraftwerk.

    –I sex års tid hade vi rest runt och spelat vår musik. Vi hade tillryggalagt tusentals kilometer på Autobahn mellan Düsseldorf och Köln, Düsseldorf och Frankfurt. På radion hörde man på den tiden enbart anglo-amerikansk pop eller klassisk tysk musik från den gamla tiden – men aldrig Kraftwerk. Så vår sång var egentligen en vision om hur det skulle kunna vara. Vi fantiserade om att få höra Kraftwerk i radion! I tredje versen sjunger jag ”Jetzt schalten wir das Radio an. Aus dem Lautsprecher klingt es dann: ’Wir fahr’n, fahr’n, fahr’n auf der Autobahn’” (”Nu slår vi på radion. Ur högtalaren ljuder det då: ’Vi åker, åker, åker på Autobahn’”).

    –Så det är en självuppfyllande profetia.

    Refrängen med ”fahr’n, fahr’n, fahr’n” var en blinkning till Beach Boys och deras låt ”Fun fun fun”.

    –Det är verkligen ingen Beach Boys-låt, men vi kände ju till det amerikanska ordet ”fun” och när vi sjöng ”fahr’n” lät det som samma sak.

    På ”Autobahn” använde gruppen fortfarande några akustiska instrument – Hütter plinkade fram ljud på en elgitarr och Schneider spelade tvärflöjt – men nästa album, ”Radio-activity”, blev än mer radikalt elektroniskt och syntetiskt. Och därifrån har det fortsatt.

    Nu har det gått snart 40 år sedan ”Autobahn” spelades in och Kraftwerks biltur har lett vidare i det elektroniska musiklandskapet, inspirerat till syntpop, disco, hiphop och techno.

    –När vi började fanns det ingen samtida tysk musik. Det var total tystnad. Visst, det fanns schlager, men det var bara ”Herz und Schmerz” och handlade aldrig om vardagen. Så vi skapade en ljudbild av vardagslivet i Västtyskland. Ljudet av Düsseldorf, Västtyskland – det var vår tanke. Och idag reser vi jorden runt och människor förstår oss! Det är som en enorm återvinning av energi. Vi skickade ut vår musik – och nu kommer den tillbaka till oss, techno från Detroit eller funk från Brasilien. Den kommer från hela världen och det känns fantastiskt.

    Men färden mot framgång har inte alltid gått som på Autobahn. Att vara tyskar i en rock’n’roll-värld och dessutom inte vara utlevande, utan tvärtom återhållsamma, sparsmakade och kontrollerade, föll inledningsvis inte alltid omvärlden i smaken. När bandet 1975 för första gången åkte på turné till Storbritannien var kritiken stundtals inte nådig. I The Melody Maker dömdes klangerna från Düsseldorf ut som ”ryggradslösa, känslolösa ljud utan variation och med ännu mindre smak…”. En recension i NME året därpå var lika negativ – för att inte säga direkt främlingsfientlig – efter en konsert i The Roundhouse i London. Under rubriken ”Detta är vad våra fäder slogs för att rädda er ifrån” beskrevs bandet som ”skräp som flyter nedför en förorenad Rhen”. Den amerikanske kritikern Lester Bangs smög in associationer till Förintelsen i en text när han frågade om Kraftwerk kunde utgöra ”den slutgiltiga lösningen på musikproblemet”.

    Ralf Hütter blir tydligt irriterad av att höra sådana citat, men han rycker ändå på axlarna:

    –Att några idiotjournalister skriver korkade saker har vi aldrig brytt oss om. De har väl antagligen sett för många dåliga filmer.

    Istället har bandet idogt koncentrerat sig på sitt arbete, säger han.

    –Vi jobbar alltid. Vi musikarbetare i Kraftwerk har infört 168-timmarsvecka. Det är en ständigt pågående process.

    Hütter har snarare antytt att den här typen av kritik sporrade till en ännu mer strikt och kylig image, och fick honom 1977 att skriva texten till ”Showroom dummies”, där bandet sjunger om sig själva som skyltdockor som får liv. Samma tema återkom än tydligare ett år senare i låten ”The robots”. Och här någonstans lät gruppen tillverka robotarna som fick föreställa dem själva – på fotografier, men ibland också på scen under ”live-framträdanden”.

    De här låtarna fanns med på skivorna ”Trans Europe Express” och ”The man-machine”, som i sin tur följdes av ”Computer world” och många betraktar de tre skivorna som Kraftwerks musikaliska höjdpunkt. Vid den här tiden, i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, bestod bandet förutom Hütter och Schneider också av (de elektroniska) slagverkarna Wolfgang Flür och Karl Bartos. För många har dessa fyra kommit att utgöra sinnebilden av Kraftwerk.

    Därför orsakade det viss dramatik när Flür 1986 lämnade Kraftwerk och Bartos 1991 gjorde sin sorti. Dessutom framförde de offentligt klagomål på det låga arbetstempot i gruppen. Det gjordes antydningar om att Ralf Hütters och Florian Schneiders passionerade intresse för cykling gjorde de båda slagverkarna halvt sysslolösa. Hütter och Schneider skulle helt enkelt ha varit ute och cyklat istället för att arbeta i Kling Klang-studion.

    Wolfgang Flür gav utöver detta ut boken ”Ich war ein Roboter” (Jag var en robot), vilken de kvarvarande bandmedlemmarna gjorde rättssak av och krävde vissa förändringar i. Parterna gjorde till slut upp och en del textpassager ändrades också i senare upplagor av Flürs bok.

    Efter avhoppen framhöll Ralf Hütter och Florian Schneider att Kraftwerk alltid hade strålat samman med olika konstellationer av människor, men att de båda egentligen hela tiden hade utgjort bandets kärna.

    Därför oroade det fansen än mer när det 2009 tillkännagavs att Florian Schneider – mannen som ständigt ser ut att spricka upp i ett leende, som aldrig riktigt kommer – skulle dra sig tillbaka och ”gå i pension”.

    Enligt Ralf Hütter var detta inget dramatiskt, utan allt fortsätter ungefär som tidigare:

    –Kraftwerk är egentligen inget band, det är ett konstkoncept. Vi har alltid samarbetat med olika personer – musiker, tekniker, kameramän, konstnärer och programmerare.

    Att Schneider ville lägga av kom helt naturligt, tycks han mena.

    –Han koncentrerade sig på syntetiskt tal och ville ägna sig åt mer forskningsinriktat arbete med detta.

    Hütter har tidigare under vårt samtal berättat om Florian Schneiders arbete, ”knattrat” med fingrarna i luften och beskrivit en ”sjungande skrivmaskin”, en apparat som ger ifrån sig ljud från en syntetiskt processad människoröst. Om Schneiders forskningsarbete idag fortskrider vet vi inte, varken vi eller Ralf Hütter:

    –Jag har ingen aning, men han hade fokuserat på syntetiskt tal i flera decennier, jobbade med vetenskapsmän och så vidare.

    Faktum är att de två grundarna av Kraftwerk, efter över 40 års samarbete, över huvud taget inte träffas längre.

    –Nej. Han... ville sedan länge dra sig tillbaka och han gillade inte resorna, turnéerna, uppträdandena.

    –Själv har jag alltid tyckt om det.

    Kanske är det delvis Schneiders avhopp som har tillåtit Kraftwerk att i allt större utsträckning spela live. Ikväll är bandet, som numera består av Ralf Hütter och de betydligt mer anonyma medlemmarna Henning Schmitz, Fritz Hilpert och Falk Grieffenhagen dragplåster och avslutande band på Roskildefestivalen i Danmark. Hütters förklaring till att de turnerar mer är att tekniken numera tillåter det.

    –På 80-talet turnerade vi inte alls. Det var så komplicerat med tekniken. I Indien var det till exempel så fuktigt att utrustningen oxiderade. Ibland kom vi till platser där man hade 110 volt istället för 220 och då kunde vår musik plötsligt få ett helt annat tempo. Men idag, med den digitala tekniken, har det blivit så mycket lättare. Plötsligt har tekniken hunnit ikapp Kraftwerks musik.

    Om det har blivit fler konserter, så är frekvensen mellan albumen notoriskt låg. Ofta har det gått fem års tid mellan skivorna och idag är det tio år sedan den allra senaste studioplattan ”Tour de France” gavs ut. Alltså måste jag ändå ställa frågan som Ralf Hütter redan inledningsvis har antytt att han är rejält trött på:

    När kommer Kraftwerks nästa studioalbum?

    –Snart, är det korthuggna svaret.

    –Vi arbetar hela tiden.

    Ralf Hütter talar hellre om utställningen på Galerie Sprüth Magers (som öppnade i fredags) – eller om vilken positiv upplevelse det var att spela på Way out west-festivalen i Göteborg förra året:

    –En mycket trevlig festival med god och vällagad vegetarisk mat. Det passar mig, jag är vegetarian.

    Ikväll står Kraftwerk på Roskildefestivalens scen, i augusti gästar de Øyafestivalen i Oslo samt Flow-festivalen i Helsingfors och i november är det dags för två spelningar på Island. Överallt i Norden utom i Sverige, alltså.

    –Hmm, ni har ju Moderna museet i Stockholm? Kan du inte tala om för museiintendenten att vi kanske skulle kunna komma dit?

    Ett budskap från Ralf Hütter och Kraftwerk som härmed meddelas till Moderna museets överintendent Daniel Birnbaum.

    Och även om förslaget är något som Ralf Hütter slänger ur sig i stundens ingivelse, så verkar denne på ytan så kontrollerade man vara uppriktigt öppen för plötsliga infall, för ändrade planer.

    –Kraftwerk har ingen princip, ingen plan eller metod. Vi utbildades i klassisk musik och tyckte att detta var väldigt långtråkigt, eftersom där är så många regler. ”Du får inte göra si, du får inte göra så”. Regler.

    Organiserat kaos är termen Hütter tar till för att beskriva Kraftwerks sätt att skapa.

    –Ibland spelar musiken sig själv. När man inte tänker efter, utan bara ser till att maskinerna fungerar, så kan de överraska en. Om man då är uppmärksam kan maskinerna komma med en gåva.

    Den gåvan är musik.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: PETER BOETTCHER/KRAFTWERK Bild 1 av 4

    Kraftwerk i mitten av 1970-talet bestod av Karl Bartos, Ralf Hütter, Wolfgang Flür och Florian Schneider. Många fans betraktar denna period som gruppens höjdpunkt.

    Foto: MAURICE SEYMOUR/MICHAEL OCHS ARCHIVES/GETTY Bild 2 av 4

    Publik på Kraftwerks spelning på Way Out West 2012.

    Foto: ADAM IHSE / SCANPIX Bild 3 av 4

    Kraftwerk på festivalen Zürich Openair.

    Foto: STEFFEN SCHMIDT Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X