Korkad dialog och oändligt långsamt

Under strecket
Publicerad
Annons

Camp slaughter
Regi: Martin Munthe
Medv: Annika Marklund, Richard Lidberg, Fred Andersson m.fl.
1 tim 25 min från 15 år

1”Camp slaughter” är en svensk ”Fredagen den trettonde”-pastisch som utspelar sig ”in Scandinavia”. Upphovsmakarna drömmer uppenbarligen om internationell succé, för dialogen är på engelska. Tyvärr är skådespelarna svenska - alla utom Michael Mansson, som dessvärre inte har några repliker(!). Det är en sak att amerikanska regissörer låter Peter Stormare vara europeisk galning med markant accent, en helt annan att säga åt ett gäng svenskar att leka amerikaner - med kraftig svensk brytning. Det blir folkhögskolefeeling direkt.
Cindy, Trudy, Alice, Karen, Mike och Fluffy - tre Barbietjejer, en arg punkbrud, en manlig nymfoman och en snäll tjockis - åker till en stuga ute på landet. De verkar inte ha mycket gemensamt och tycker uppenbarligen inte speciellt mycket om varandra, men ska föreställa bästa kompisar.
Närmsta grannen är en spöklik, makaber familj som lever isolerat i ett
stort slott: Den grymma slottsfrun försökte 25 år tidigare skaffa barn med sin efterblivna son/slav för att få en dotter. Resultatet blev istället ett jättestort och starkt missfoster som hålls inlåst i en grop i trädgården iförd klänning och ”Elefantmannen”-luva. Gissa vem som råkar komma lös precis samma dag som gänget ska övernatta i stugan?
”Camp slaughter” får Mikael Hjorts ”Det okända” från 2000 att framstå som ett mästerverk. Det är helt okej att göra en skräckis efter skrikande blondin&blod-formuläret, inte så unikt kanske, men ändå. Vad som inte är okej är tokstapplig, överkorkad dialog och oändliga transportsträckor - det tar 50 minuter för jättebabyn att få tyst på den första blondinen. Och lågbudget behöver inte vara samma sak som slarvigt låg nivå. Det här känns mest som ett dv-inspelat hobbyprojekt. Inte ens jag = sjukligt lättskrämd, blir särskilt uppjagad.

Annons
Annons
Annons