Annons
Krönika

Harry Amster:Konstpolisen hamnar nästan alltid fel

Uppdaterad
Publicerad

”Är detta konst?” frågade Expressenkrönikören Lotta Gröning i ”Godmorgon, världen!” i söndags. Hon syftade på ”våldhetsen”, som Sebbe Staxx i hiphopgruppen Kartellen och Timbuktu stod för, när de sjöng om att ”lägga sverigedemokrater i koma” och att ”dunka Jimmie gul och blå och hissa i en flaggstång”. Riksdagens talman är också upprörd och deltar inte idag när Timbuktu får pris i riksdagen för ”humanitära insatser”.

Men visst är det konst. De lättskrämda har genom historien ofta förminskat provokativa utövare genom att säga att det inte är konst. Många texter är bra mycket mer utmanande och våldsförhärligande än Kartellens bidrag. Rockhistorien har många exempel på detta. Redan i mitten av 1980- talet tröttnade den amerikanska författaren Tipper Gore på våldsamma rocktexter. Hon hade köpt albumet ”Purple rain” med Prince till sin elvaåriga dotter och blivit förfärad över innehållet, särskilt textraderna i ”Darling Nikki” om en flicka som masturberade i en hotellobby.

Annons
Annons
Annons
Annons