Annons

”Konstnärernas frihet bör vara i fokus”

Cecilia Elving.
Cecilia Elving. Foto: Pressbild

Staten behöver se över sin kultursamverkande roll – hela idén med kultursamverkansmodellen har förfelats. Den konstnärliga friheten måste stå i fokus, skriver Cecilia Elving (L), ordförande för kulturnämnden, Region Stockholm, i en slutreplik.

Publicerad

SLUTREPLIK | KULTURSAMVERKAN

Statens förhållande till den fria konsten är ingen enkel fråga. I Sverige bestämmer den politiska sfären över förutsättningarna för den offentliga kulturen, och med det följer frågeställningen om konstens frihet och finansiering.

Idag är det vanligt att landets offentliga bidragsgivare i förväg ställer upp kriterier för hur kultur- och konstprojekt ska förhålla sig till olika tvärperspektiv. Bland annat har Kulturrådet, på särskilt uppdrag av regeringen, ett sektorsansvar för att integrera hbtq-perspektiv i sitt arbete. Även om Kulturrådet inte bedömer enskilda kultur- och konstprojekt i sin statliga medelsfördelning till regionerna, är det självklart att den här typen av krav och uppdrag påverkar de regionala kulturplanerna och den bidragssökande – och därmed även konsten.

Myndigheten för kulturanalys har i rapporten Kulturanalys 2019 (Rapport 2019:1) gjort bedömningen att den politiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten behöver utredas. En sådan studie skulle särskilt undersöka hur de tvärsektoriella perspektiven påverkat den konstnärliga friheten och bidragsgivningen.

Annons

Kultursamverkansmodellen medför att regionerna behöver lägga mer tid på administration, vilket ofta är uttryck för Kulturrådets uppföljning – något företrädarna för Kulturrådet kallar ”indirekt styrning”. I längden drabbar den ökade byråkratiseringen även kulturutövarna, vilket har resulterat i ett delvis urvattnat kvalitetsbegrepp. Kvalitet tycks nämligen allt oftare förväxlas med kriterier som rör tvärfrågor. Istället för att offentliga bidrag och anslag ska vara kvalitetsdrivande är de främst utformade efter vissa specifika ändamål – och det gör att många av dagens kulturprojekt uppkommer direkt ifrån dessa.

Som företrädarna för Kulturrådet mycket riktigt påpekar har både regionerna och kommunerna valt att satsa mer än staten i kultursamverkansmodellen. Faktum är att modellen redan vid införandet var underfinansierad eftersom inga extra statliga medel tillfördes. Allt sedan dess har statens anslagshöjningar legat på en ständigt låg nivå, vilket har resulterat i en ökad finansiell börda för regionerna.

Kulturpolitiken ska värna kulturens frihet och kvalitet, inte göras till ett redskap för vissa syften – därför måste den konstnärliga friheten alltid stå i centrum. Detta måste även gälla kultursamverkansmodellen. För framtida framgång behöver staten ompröva sin kultursamverkande roll och särskilt lyfta finansieringsfrågan. I slutändan skulle ett sådant omtag stärka kulturens ställning ytterligare i hela landet.

Cecilia Elving (L)
ordförande Kulturnämnden, Region Stockholm

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons