X
Annons
X
Analys

Karoline Eriksson: Konstnärer tillför filmen nytt blod

VIDGADE VYER En hybridfilm om förödande vänskapshierarkier i grundskolan blev en oväntad avslutning på ett svenskt filmår som präglades av filmer med kvinnliga upphovspersoner. Internationellt sett är skildringarna av afroamerikansk historia en intressant tendens.

Årets stora överraskning, Anna Odells ”Återträffen”, hade precis som förra årets svenska debutskräll ”Äta sova dö” premiär på filmfestivalen i Venedig. Att Konstfackseleven som gjorde iscensättningen av en psykos på Liljeholmsbron skulle manus- och regidebutera, samt själv spela huvudrollen i en hybridfilm som blandade fakta och fiktion, lät först som ett experiment med potential att bli en hit i marginalen. Nu blev det istället årets svenska film. Sedan mitten av november har drygt 70000 svenskar sett ”Återträffen” på bio.

Att Anna Odell inte har traditionell filmbakgrund känns symptomatiskt. Sedan ett par år tillbaka hämtar svensk film viktig näring från konstvärlden. Att sex av nio nominerade till Göteborgs filmfestivals viktiga kortfilmspris är utbildade på konsthögskola och inte filmhögskola talar sitt tydliga språk. När diskussionen om svensk film sällan når längre än till ett trätande om det filmavtal som är en ständig elefant i Svenska filminstitutets vardagsrum, behövs ett nytänkande. Och det kommer sällan från den etablerade branschen.

Examensarbetet ”Okänd kvinna” gjorde Anna Odell rikskänd. Med prisade filmen ”Återträffen” är hon tillbaka i rampljuset.

Foto: TRIART FILM Bild 1 av 3

Edda Magnason i ”Monica Z”.

Foto: JONATH MATHEW Bild 2 av 3

Sandra Bullock i Gravity.

Foto: AP PHOTO/WARNER BROS. Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X