Annons
X
Annons
X

Konsten som överskrider mediets gränser

Det räcker med att kasta ett getöga på Tom Cullbergs abstrakt-realistiska motiv, på Pauliina Pietiläs röd-gröna målningar eller, för den delen, Ramazan Bayrakoğlus textila collage för att åter få bekräftat att de gamla mediala hierarkierna har kollapsat.

Höstens konstutställningar 2016
Tom Cullbergs stora målning ”When Push Comes to Shove” från 2016, ser ut att föreställa en trompe l'œil med löpsedlar från Sydafrika. Går man närmare finner man påhittade tidningstitlar, abstrakta element och målningar i målningen.
Tom Cullbergs stora målning ”When Push Comes to Shove” från 2016, ser ut att föreställa en trompe l'œil med löpsedlar från Sydafrika. Går man närmare finner man påhittade tidningstitlar, abstrakta element och målningar i målningen. Foto: Galleri Flach

Ramazan Bayrakoğlu

Genre
Utställning
Var
Galleri Andersson / Sandström

Hudiksvallsgatan 6, TOM 1 oktober

Även om såväl Cullbergs och Pietiläs främsta uttryck är måleri, så handlar deras konst om något annat och hämtar sin näring från andra platser än de som är specifika för måleriet. Likaså vore det helt att skjuta bredvid målet om vi skulle nöja oss med att kalla Bayrakoğlus verk för ”textila”. Hela verkningskraften ligger i att konstverken balanserar mot andra medier, att de överskrider mediets gränser.

Man skulle därför kunna se dessa konstnärers uttryck som instanser av vad den amerikanske konsthistorikern Rosalind Krauss kallat det ”post-mediala” tillståndet. I en tid när vad som helst kan fungera som ett konstnärligt medium, blir distinktionen mellan tekniker inte längre avgörande. Därmed blir också tidigare oheliga allianser allt mindre dramatiska. Det förklarar hur Tom Cullberg kan blanda emulsion och måleri, abstraktion och realism, objekt och måleri. Det förklarar också hur Ramazan Bayrakoğlu kan låta fotografin gifta sig med digitala tekniker och ta sig uttryck i textila collages eller ihoppusslade, handmålade plexibitar.

Pauliina Pietilä, "Still-Life", olja på duk, 160 x 120 cm, 2016. Foto: Galleri Flach

Det ”postmediala” är en nyckel till att förstå vissa, grundläggande förändringar som konstscenen har genomgått under denna märkliga period som vi, i brist på bättre, kallar ”samtiden” och den konst som kommer ur den för ”samtidskonst”. Ändå erbjuder begreppet ingen större förståelse för de olika uttryck som kommer ur den: Tom Cullbergs, Pauliina Pietiläs och Ramazan Bayrakoğlus konst är förstås mer än resultatet av eller symptomen på ett tillstånd.

Annons
X

I Pauliina Pietiläs drivna måleri ser jag den verklighet som är nåbar genom färgseparationen avteckna sig. Hennes miljöer visar mig inte bara hur enkelt bildbehandlingsprogram låter oss förvränga en färgskala genom att ta bort färglager utan också på hur dessa bilder utgör en ”ny” verklighet. Bildbehandlingen ändrar vårt seende på samma vis som fotografin en gång gjorde, men det är först när vi går via måleriet som detta blir tydligt.

Ramazan Bayrakoğlu, ”Kardelen”. Foto: Galleri Andersson/Sandström

Det är också när jag ser Ramazan Bayrakoğlus verk som en reaktion på den digitala teknikens möjligheter som de blir relevanta för mig. Verken är både tekniskt och handkraftmässigt avancerade. De består av förstorade fotografier vilka har förvandlats till små, oregelbundna tyg- eller plexibitar som därpå har färgats för hand och sammanfogats till sitt ursprungliga motiv. Närheten till det ursprungliga fotografiet är så nära att man behöver titta närmre för att avslöja bildens uppbyggnad.

Initialt avfärdar jag övergången mellan olika tekniker och den minutiösa sammanfogningen som en ”wow-effekt”: vi skall häpna över komplexiteten, men mycket mer än så får vi inte. Men i ljuset av de andra utställningarna tänker jag snarare att Ramazan Bayrakoğlu är en den digitala tidens William Morris, arts and crafts konstnären som under 1800-talets industriella revolution ville tillbaks till hantverket. Bayrakoğlu omfamnar visserligen den nya tekniken, men han transformerar också dessa rätt anonyma porträtt från att vara en del av en global cirkulation till att bli unika, handgjorda objekt.

Samtidens oändliga möjligheter till reproduktion är en förutsättning för Bayrakoğlus konstnärskap. Men hans reaktion är till stor del en protest.

Annons
Annons
X

Tom Cullbergs stora målning ”When Push Comes to Shove” från 2016, ser ut att föreställa en trompe l'œil med löpsedlar från Sydafrika. Går man närmare finner man påhittade tidningstitlar, abstrakta element och målningar i målningen.

Foto: Galleri Flach Bild 1 av 3

Pauliina Pietilä, "Still-Life", olja på duk, 160 x 120 cm, 2016.

Foto: Galleri Flach Bild 2 av 3

Ramazan Bayrakoğlu, ”Kardelen”.

Foto: Galleri Andersson/Sandström Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X