Recension

Specht och sonKonsten och livet i koncentrat

MITT LIV SOM DUK Willem Jan Ottens sinnrika, uppsluppna och sorgsna kortroman ”Specht och son” ansluter sig till en stor tradition av berättelser om måleriets magi. Konstens förhållande till livet har här fått en gåtfull och enastående tänkvärd gestaltning, skriver Carl-Johan Malmberg.

Under strecket
Publicerad
Annons

Det finns något omedelbart rörande med en saga eller vuxenberättelse där ett livlöst föremål görs levande och spelar huvudrollen. Tingets oskuld, dess försvarslöshet gentemot världens onda, likgiltiga eller bara slumpartade gång griper tag. I holländaren Willem Jan Ottens roman Specht och son är huvudpersonen liksom berättarjaget något så originellt som ett stycke linneduk av finaste kvalitet.
Tålig, men också stolt medveten om att vara Extra Tättvävd Fyrfaldigt Universalpreparerad står duken i sin rulle i affären för konstnärsmaterial. Den väntar på sin köpare. Och på att bli målad på - att få en identitet. Än så länge är den bara en tabula rasa - som människan själv från första början enligt filosofen Lockes berömda teori, en teori som Otten utan att nämna vid namn här ger en fyndigt bokstavlig turnering.

Duken, känslig iakttagare av omvärlden liksom av sig själv, berättar sin historia. En
dag kommer en välkänd porträttmålare och vill köpa den. Den skärs till, spänns upp på sin kilram och bärs iväg. Uppfylld av glädje får duken för första gången möta solljuset utanför: ”Skapare! nynnade jag med alla mina kilar, skapare! Gör med mig vad du vill! Gör mig till någon!”
Hemma hos Skaparen (som porträttmålaren kallas historien igenom) och hans hustru Lidewij i ett trevligt, lantligt hus blir vägen mot mognad och fullbordan som färdig målning lång och svår.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons