Annons

Konsten kan hjälpa oss genomföra vandringen

Under strecket
Publicerad

kommentar | Livselixir Jag diskuterar med min vän den engelske filmregissören Simon Phillips vad som gör en filmscen bra. Han menar att det handlar om en verklighetskänsla - när han känner att något på film stämmer med upplevelser han själv haft av situationer i livet, av miljöer och människor han mött. Han resonerar ungefär som neorealisterna: världen, aldrig filmkonsten själv, är testet på filmens äkthet; något liknande talade Bo Widerberg om när han ville ha ”liv till varje pris”. För mig är det inte lika enkelt. Jag vet när en scen berör mig, men jag vet sällan varför. Det handlar sällan om att jag känner igen världen på film - utan snarare tvärtom: filmen blir sin egen värld. Scenen, bilden, repliken, skådespeleriet rättfärdigar sig själva. Hos de filmare jag upplevt starkast, hos Antonioni, Visconti, Truffaut, Godard, Resnais, Fassbinder och några till, finns det unika. Något jag inte tidigare sett, inte verklighet utan ”mer än verklighet”, med Strindbergs ord i ”Ett drömspel”. Inför det som griper tag i mig på film tänker jag sällan: så sant, precis så är det. Däremot tänker jag ofta, kanske alltför ofta, på små bitar och fragment av filmer, på någon bild eller replik, en viss färg eller atmosfär, inför olika situationer i livet. Kanske är det ett handikapp hos mig, men min verklighet behöver konsten, den är fattig och ofullständig annars. Tillvaron förstärks - eller blir rätt och slätt mer uthärdlig - tack vare ett fotografi, en dikt, en målning, en film.

Annons

Ett exempel. En julisöndag i Paris med nära 40 grader i skuggan bestämmer jag mig något dumdristigt för att besöka Louvrens underjordiska bokhandel. I denna välsorterade butik finns några böcker jag inte kan få tag på annars. Jag tar en bedrägligt sval tunnelbana ner från Montmartreberget till Concorde-platsen varifrån jag tänker promenera. På gatan slår värmen emot mig som en klubba. Inne i Tuileriträdgården är det inte mycket bättre. Alléträdens skugga hägrar i fjärran, men dit är det långt. Solen bränner obarmhärtigt, inte en tillstymmelse till vind. Det reflekterade ljuset från markens kalkstensgrus sticker i ögonen som nålar. Jag undrar hur jag ska klara mig utan att svimma, eller få solsting. När jag släpar mig fram i panik kommer jag så plötsligt att tänka på några filmbilder, på en replik, och på en diktrad. Bilderna, ett litet montage kommer från mardrömmen i början av ”Smultronstället”. Victor Sjöström går på en öde gata i bländvitt ljus; han plågas av solen, torkar svetten ur pannan och tar skydd i skuggan vid en husvägg. Något senare i filmen, i den stora, svarta bilen tror jag, säger han irriterat till Ingrid Thulin: ”Det är varmt”. Diktraden som kommer för mig lyder: ”vilken fruktansvärd ljusöversvämning - vilken dödlig färg!” Den finns i Vilhelm Ekelunds prosadikt ”Mörkret”. Associationerna håller mig sysselsatt och hjälper mig över det värsta. Jag kan genomföra min vandring mot Louvrens svala underjord.

Annons
Annons
Annons