Annons

Steve Sem-Sandberg:Konsten hjälper östtyskar sörja förlorad tid

Det kommunistiska Östeuropa var inte bara ett misstag och en historisk parentes – utan också en värld som människor levde i och vars försvinnande behöver sörjas. Charity Scribner beskriver hur konst kan underlätta sorgearbetet.

Under strecket
Publicerad

Bakom ryttarstatyn högst upp på Václavplatsen i Prag tronar det tjeckiska nationalmuseet: en imponerande neobarock byggnad med en enorm guldinramad glaskupol på taket. Inuti museets marmorsalar vallades länge skolbarn för att betitta de naturhistoriska samlingarna. För några år sedan bytte emellertid museet ledning och delar av fynd- och föremålssamlingen på bottenvåningen flyttades till andra salar. I stället tog nu böcker och manuskripthäften plats i montrarna. Gamla skrivmaskiner av märket Halda och Royal placerades på socklar. Till och med en hel liten hopfällbar tryckpress monterades upp i ett hörn.

Samizdat hette denna utställning, som dokumenterade dissidenters och oberoende intellektuellas verksamheter i de forna kommuniststaterna Tjeckoslovakien, Polen, Ungern, DDR. Jag skrev om den här i SvD (19/7 2002), men i artikeln kunde jag knappast göra reda för hur märkligt det kändes att se det som alldeles nyss varit samtid utställt i montrar och museivitriner. Den sammetsrevolution som för ett drygt decennium sedan utspelats bara några meter från museitrappan hade nu verkligen blivit just detta – historia.

Annons
Annons
Annons