Annons

Per Högselius:Konsten att trolla bort en av världens största sjöar

En övergiven fiskebåt där Aralsjön en gång låg, nära en före detta kustort i Kazakstan.
En övergiven fiskebåt där Aralsjön en gång låg, nära en före detta kustort i Kazakstan. Foto: Sergey Ponomarev/AP

Av det centralasiatiska innanhavet Aralsjön återstår idag inte mycket, bortsett från förgiftade träskmarker. Två nya böcker reder ut ”det blå havets” tragiska öde, som framstår som ett av historiens värsta exempel på storskalig miljöförstörelse.

Under strecket
Publicerad

Satellitbilder över Aralsjön 1989 respektive 2014.

Foto: Nasa

Den 25 juli 1848 kastade kapten Alexej Butakov med besättning loss från Raim, ett ryskt fort vid Syr-Darja-floden. I sommarhettan seglade de ned mot den havsliknande insjö som floden mynnade i och som bildade gräns mellan de kazakiska stäpperna i norr och det för ryssarna i stort sett okända Chivariket i söder. Butakov och hans män ägnade resten av sommaren åt att utforska sjön. De kartlade dess kuster, mätte dess djup och bedrev geologiska och botaniska studier. De kom fram till att sjön var närmare 70 000 kvadratkilometer stor, tolv gånger större än Vänern. 

Vågorna gick ofta höga och vid fler än ett tillfälle höll expeditionen på att duka under i stormarna som med jämna mellanrum tornade upp sig från ingenstans. Men männen häpnade också över sjön som naturupplevelse. När solen gassade glittrade vattenytan i en mystisk ljusblå nyans; inte för inte kallades sjön i folkmun för det ”blå havet”. Det myllrade av fisk och sjöfåglar och Butakov beskrev fascinerat de små pelikanerna som höll till i strandbrynet. Den ukrainske konstnären Taras Sjevtjenko, som deltog i expeditionen, förevigade kustlandskapen i en serie skisser. 

Annons
Annons
Annons