X
Annons
X

Magnus Bremmer: Konsten att skjuta upp det oundvikliga

Läs mer om Streckare från 100 år

I stället för att bekämpa ovanan att skjuta upp det som vi vet borde göras, borde vi bejaka och bli ännu bättre på prokrastineringens ädla konst. Det menar filosofen John Perry.

undefined

Ordet låter kanske främmande, men dess innebörd lär du ändå vara mer eller mindre smärtsamt bekant med. Prokrastinering, från latinets
pro crastino, har mindre obskyra synonymer: uppskjutarbeteende, senfärdighet, eller den allmänna tendensen att förhala uppgifter. Den som prokrastinerar får inte saker gjorda – eller, rättare sagt, fel saker gjorda. Prokrastineraren tenderar att ägna sig åt lågprioriterade sysslor så snart något verkligt högprioriterat står och stampar vid dörren.

Du är student och det är hög tid att börja skriva på den där viktiga uppsatsen, men för tillfället framstår det betydligt mer lockande att ordna cd-skivorna i bokstavsordning. Du är tjänsteman och deadline för en stor rapport närmar sig, men ändå har du svårt att lämna de senaste mejlen på Facebook observarade. Du är universitetsläraren som borde rätta tentor men som väljer att skriva på den där tidskriftsartikeln som egentligen inte behöver lämnas in förrän om ett par månader.

Prokrastinering är en lika vanlig som irriterande och i viss mån outgrundlig ovana. Orsakerna kan vara många, vare sig du är notoriskt velig, en undvikarpersonlighet, dåligt organiserad, akademiker eller helt enkelt bara har risig disciplin. Prokrastinering kan dessutom åtföljas av en god portion ångest.

Annons
X

Den engelskspråkiga självhjälpslitteraturen i ämnet är numer ganska omfattande. Titlar som "The procrastination equation: How to stop putting things off and getting stuff done", "Eat that frog: 21 great ways to stop procrastinating and get more done in less time" och "Procrastination: Why you do it and what to do about it now" är bara några av de senaste.

Utbudet tilltar dessutom i en allt stridare ström – inte minst om man räknar med tillkomsten av appar till de smarta telefonerna och datorerna. Medan böckerna försöker reda ut varför du gör som du gör och hur du kommer ifrån det, hjälps du mer handgripligen av apparna i allt från att fatta beslut, att hålla dig ifrån slentrianmässigt surfande och att strukturera ditt arbete. (Där finns förvisso exempel också på motsatsen – en app som "Procrastin8r" kan exempelvis lite sporadiskt under dagen påminna dig om att ta en helt omotiverad kopp kaffe.)

Att prokrastinering bekymrar och engagerar i en tid som vår är väl egentligen inte så förvånande, präglad som den är av slimmad arbetskraft och effektivitetshets. Uppropen mot prokrastineringen är dock inget nytt. En av dess tidigast kända kritiker är pastorn Anthony Walker, som redan 1682 röt till om "The great evil of procrastination". I skriften med samma namn ser Walker inga förmildrande omständigheter – att prokrastinera är en både syndfull och farlig handling.

Walker är nu en aning mer kategorisk i sin moralisering än de flesta ombudsmän för nyttan och effektiviteten är beredda att vara i dag. De flesta nöjer sig med att, i Charles Dickens efterföljd, utnämna uppskjutarbeteendet till vår främsta "tidstjuv".

Den prokrastinerare som tar till dagens självhjälpslitteratur för att bättra sin åkomma får likväl vara beredd på en och annan känga. I ett välciterat och snart tio år gammalt nummer av Psychology Today sammanfattar redaktören Hara Estroff Marana rönen från två "världsledande experter på prokrastinering", psykologerna Joseph Ferrari och Timothy Pychyl. Det är deprimerande läsning för prokrastineraren. Uppskjutarbeteendet är ett symtom på "en fundamental brist på självdisicplin", vilket kan ha – och förmodligen redan har – ödesdigra konsekvenser för ditt liv. Sannolikt hänger det samman med en oförmåga att kontrollera konsumtionen av alkohol och andra substanser. Den bristande självkontrollen leder i längden sannolikt också till ett försvagat immunförsvar och kronisk sömnlöshet.

Men vänta nu. Måste det verkligen vara så illa? Till alla latmaskars försvar kommer nu en bok med en helt annan syn på prokrastineringens natur och effekter.
John Perry, pensionerad filosofiprofessor vid Stanford University, har rentav ett ganska uppmuntrande perspektiv på fenomenet. Med boken The art of procrastination (Workman Publishing) vill Perry i själva verket inte få dig att sluta prokrastinera, utan snarare prokrastinera på rätt sätt. Bokens undertitel är ganska talande för innehållet: "A guide to effective dawdling, lollygagging and postponing – or, getting things done by putting them off". Alltså: en guide i hur ett strategiskt uppskjutande kan få prokrastineraren att må betydligt bättre med sig själv, och eventuellt också få mer saker gjorda.

John Perry kom till en avgörande insikt. Han hade alltid betraktat sig själv som en prokrastinerare av rang. Han sköt ständigt upp saker och ting till den sista minuten, valde alltid de lågprioriterade uppgifterna före de betydligt mer brådskande. Beteendet satte sig ofta på samvetet. Samtidigt insåg Perry att han i slutändan – av någon outgrundlig anledning – faktiskt lyckades få en hel del uträttat. Framför allt hade han av andra alltid betraktats som en effektiv och högpresterande person. Det var en paradox som var tvungen att utredas. Perry vidgade sin självanalys till ett allmän tes: prokrastinerare är generellt sett varken lata eller overksamma personer. Snarare är de högst kreativa personer, men som av någon anledning väljer att lägga denna kreativitet på sådant som för stunden är lägre prioriterat.

Det är en insikt som kan göra underverk, menar Perry – om den upphöjs till vardagslag. Perry kallar sin banbrytande teori för "structured procrastination" (strukturerat uppskjutarbeteende), vilken han nu utvecklar i ett vardagsfilosofiskt tiopunktsprogram i den aktuella boken. Idén är alltså att sätta prokrastineringen i system, att alltid göra det lägre prioriterade. Men de högprioriterade uppgifterna då? Jo, förr eller senare kommer något än mer högprioriterat att segla upp, och då kommer den tidigare till synes oöverstigliga uppgiften att framstå som betydligt mer angenäm att syssla med, förklarar Perry.

Visst, det kommer att krävas en hel del självbedrägeri för att modellen ska fungera. Men det är nu en egenskap som prokrastineraren redan har gott om, konstaterar Perry. En del hjälp på traven kan dock behövas, och Perry har flera handfasta tips på hur du underlättar självbedrägeriet. Ett av dem är att skriva "att göra"-listor. Men inte som det brukar göras. Här vill Perry reda ut en grundläggande missuppfattning: "att göra"-listor är inte till för att hjälpa dig att komma ihåg saker att utföra. De skrivs för nöjet att kunna stryka uppgifter från dem i takt med att du får saker gjorda. Dra därför nytta av denna njutning och skriv upp många saker, i synnerhet de allra minst krävande.

Men bland Perrys tips finns onekligen också en del självinsikt om prokrastinerarens natur. Ditt uppskjutarbeteende lär inte bara vara strukturerat och kreativt, där ryms också en del slösurfande och andra fullkomliga onyttigheter. Perrys tips är att försöka vänta med dessa till dess att du är säker på att snart bli avbruten av någon yttre impuls – som ett inkommande samtal, lunchhungern eller ett akut behov att besöka toaletten. Dessförinnan kan du försöka njuta av att kryssa av "kolla inte mejlen!" upprepade gånger i din digra "att göra"-lista.

En av bokens mer substantiella iakttagelser är att prokrastinerare ofta är perfektionister. Inte för att vi verkligen gör allting (nej, knappast något) på ett perfekt sätt, men för att vi har en bild av att i slutändan fullborda varje nytt uppdrag på ett perfekt sätt. Och så börjar det krampa. Snart är deadline plötsligt runt hörnet och fantasierna om det perfekta ersätts av skräcken för fullkomligt misslyckande. Perrys logiska slutsats är att prokrastineraren har mycket att vinna på att tillåta sig att göra ett icke-perfekt jobb från första början.

Perrys mest kategoriska kritik riktas dock allt som oftast mot den rådande effektivitetskulturen. Det effektiva idealet frågar: varför göra någonting i morgon som du lika gärna kan göra i dag? Det är för Perry en absurd tanke. Och, vilket han visar i en logisk analys, dessutom en ganska irrationell sådan. Vi bör i stället fråga det motsatta: varför göra någonting i dag som du inte lika gärna kan göra i morgon? Det har inte minst rent praktiska fördelar. Vissa sysslor som kan verka högprioriterade i dag kommer nämligen visa sig bli helt onödiga i morgon. Saker ställs in, förfrågningar dras tillbaka. Perry kallar det prokrastinerarens "extraförmåner".

Om Perry verkligen skriver på en prokrastineringens filosofi så bygger den på att upplösa alla hämningar kring uppskjutandet för att på så sätt frigöra dess inneboende kreativitet. För sin teori tar Perry, mitt bland ironin, faktiskt också stöd i filosofihistorien. Han hänvisar bland annat till den politiske filosofen Friedrich Hayek, en av dem som hävdat att så kallad spontan ordning (i motsats till centraliserad planering) är mer produktiv på ett samhälleligt plan. Något liknande kan gälla för individer, hävdar Perry.

Han ser också hur ett grundläggande felslut i vår syn på prokrastinering började redan i den antika filosofin. Aristoteles och Platon såg båda människan som ett rationellt djur, och förbryllades över att hon gång på gång misslyckades med att leva upp till sin rationella läggning. De kallade gåtan för akrasia. Mycket finns att vinna i insikten att vi knappast enbart är rationella, enligt Perry.

Gott om stöd för sin teori kunde författaren också ha funnit i skönlitteraturen. I John Ashberys dikt "Instruktionsboken" ska diktjaget författa en manual om användningen av ny metall för sitt företag – en så hysteriskt tråkig uppgift att diktjaget omedelbart börjar drömma sig till Guadalajara. Dikten slutar i tacksamhet för det fantasiflöde som den urtrista uppgiften gav upphov till:

Och medan en sista vindil friskar i runt det gamla 

medfarna tornet, vänder jag min blick 

åter mot instruktionsboken som fick mig att drömma

om Guadalajara.

(översättning: Göran Printz-Påhlson).

En liknande insikt kommer till en av 1900-talslitteraturens mest utpräglade prokrastinerare, berättaren Rudolf i Thomas Bernhards roman "Betong" från 1982. Han ägnar hela boken åt att försöka börja skriva på en studie över kompositören Mendelssohn Bartholdy, ett arbete han förberett under närmare ett decennium när berättelsen inleds. Ständigt blir han avbruten av lika triviala som enerverande störningsmoment. Boken förblir också oskriven. Alldeles i slutet finner berättaren ändå en strimma av hopp i insikten om att han faktiskt inte varit helt overksam. "I stället för att skriva om Mendelssohn skriver jag dessa anteckningar, tänker jag …"

Kanske är Perrys bok mest av allt skapelsen av en obotlig optimist. Eller så är han verkligen något på spåren. Hans syn på uppskjutarimpulsen som kreativ snarare än destruktiv är åtminstone upplyftande. Den notoriske prokrastineraren kan alltid ge den ett försök, om inte annat för att slippa ta tag i sin åkomma på ett tråkigare sätt.

De mest hopplösa fallen får vända sig till minnesorden på Frithiof Nilsson Piratens gravsten, och finna tröst i att det aldrig är för sent att bättra sig:

Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.

Magnus Bremmer
är kritiker i SvD och doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X