Annons

Fredrik Svenaeus:Konsten att sälja en personlighet

Med skalpellen, medicinen och snart genetiska designtekniker kan det som uppfattas som defekter på kropp och själ suddas ut. Carl Elliott diagnostiserar i en ny bok det amerikanska självförverkligandets mekanismer.

Under strecket
Publicerad

Dopad eller inte dopad, det är frågan. Den verkliga dramatiken utspelar sig numera inte på utan utanför tävlingsarenorna, där funktionärerna jagar spår efter otillåtna preparat i elitidrottarnas kroppar. Men i förlängningen av katt- och råtta-leken skymtar ett annat tema som är mycket intressantare och akutare, vi skulle kunna kalla det för vardagslivets dopning. Att förbättra sin prestationsförmåga med hjälp av mediciner och operationer är nämligen aktuellt på många områden, inte bara idrottens, och möjligheterna att höja sin konkurrenskraft på arbetsmarknaden och kärleksmarknaden med medicinska medel blir allt fler. Paxil och Prozac mot blyghet och nedstämdhet, Botox-injektioner och plastikkirurgi mot förslappade hudveck: rynkor och andra missprydande defekter kan numera suddas ut, både i kropp och själ, och bakom hörnet väntar genetiska designtekniker för att göra människan ännu mer tilltalande, såväl för andra som för sig själv.

Men ligger det egentligen något upprörande i förbättringar av den själsliga och kroppsliga prestationsförmågan med medicinska medel? Allt sker på frivillig basis och till skillnad från i idrottens fall bryts inte mot några regler. Livet är ingen tävling utan tvärtom ett individuellt projekt där man sätter sina egna mål och därför också borde kunna välja medel därtill så länge det inte skadar någon annan. Politiskt filosofiskt finns det förvisso många invändningar mot ett sådant liberalt försvar av ”medical enhancement technologies”. Har inte livet förvandlats till just en tävling på marknadsekonomins villkor? Hur fri är individen att sätta sina egna mål när kriterierna för framgång trummas in i oss från barnsben genom massiva reklamkampanjer som behärskar både det privata och offentliga rummet? Handlar det inte om att tjäna stora pengar på kommersiellt skapad olycka, i stället för att lägga resurserna på medicinsk forskning och praktik som kan hjälpa alla människor som lider av riktiga sjukdomar? Det är stora och svepande frågor som förtjänar mer detaljerade svar. Inte minst måste gränsen mellan botandet av sjukdomar och förbättringar av prestationsförmågan och självkänslan redas ut en smula, eftersom den för många tjänar som en sorts gräns för vad läkare bör ägna sig åt.

Annons
Annons
Annons